Betraktelser, öppenhet och fnittrighet

Samtal med gud 2019-05-10

I kväll är det som att jag tar in gud känslomässigt. Vi pratar inte i början. Gud fyller mig med en känsla av kärlek som gör mig liksom fnittrig. Ett tag känns det som jag vill skratta rakt ut.
På senaste tiden har vi haft mer av ordlös kommunikation, mer känslor, bara. Det verkar som att gud tycker att det är viktigt att visa det för mig nu, att känslorna är ett bättre sätt att känna (just det) gud än vad orden är. I alla fall till mig har gud sällan många ord att komma med, om jag inte själv ställer frågor. Det är bara vid tillfällen då jag upplever att min själ vill att jag ska veta något, något som mitt medvetna jag inte frågar om, som gud kan komma in och säga saker utan att jag frågar. Eller när frågan faktiskt finns där, men inte är uttalad.

Vi sitter så ett tag, bara i känslan. Sen börjar mina tankar glida iväg till vad som händer i livet just nu.
Jag tänker på 14-åringens stora operation som förhoppningsvis kommer bli av om tio dagar. Jag känner mig tacksam över alla inblandade – alla otroligt proffsiga och förtroendeingivande människor på det stora barnsjukhuset. Samtidigt känner jag mig orolig över om operationen kommer bli av, eller om den blir inställd i sista stund. Och orolig över hur den ska gå och över konsekvenserna efteråt. Kommer det verkligen bli bättre eller kan det bli sämre? Gud verkar säker på att allt är som det ska och känns helt lugn, men jag kan inte bli av med det där stynget av oro i bröstet.
Jag tänker på 14-åringen. Att hennes liv inte är som de flesta andras. På hur mycket hon har växt som person de senaste åren och hur mycket vi har växt tillsammans. På allt som hon har fått mig att gå igenom och allt hon fått mig att lära mig om mig själv och världen. Jag har verkligen fått vända ut och in på mig själv, på vår relation, på min syn på henne, på vad kärlek är och hur kärleken uppför sig, om den är kärlek.
Så blickar jag tillbaka i tiden, till den där dagen för tre år sen när vi hade kämpat i två timmar för att få henne att gå till skolan. Jag ser paniken som hon hade över att gå iväg och vår känsla av att vi måste få henne till skolan, annars så skulle vi tappa den sista biten vi hade kvar av föräldraansvar och något slags normal tillvaro. Hon grät och hade ångest. Vi var hårda och försökte följa normer. Hela familjen var känslomässiga vrak. Jag kommer ihåg hur jag grät halva vägen till jobbet på min cykel, hur jag grät i omklädningsrummet och sen bröt ihop totalt när jag satte mig vid mitt skrivbord. Det gick inte längre att låtsas att allting var normalt eller att vi klarade av situationen som den var.

”Vad skulle du vilja säga till henne?” säger gud och visar mig bilden av mig själv för tre år sen, gråtande på cykeln. Jag ser framför mig hur jag tar tag i mitt yngre jags nerböjda ansikte och lyfter upp det. Sen svävar vi liksom uppåt tillsammans för att få ett fågelperspektiv på tillvaron, så att vi kan se hur allt hänger ihop.
”Jag skulle vilja säga att allt är ok. Allt är bra och som det ska vara. Jag skulle vilja visa henne det jag ser nu. Säga att hon ska lyfta blicken och se det större perspektivet, så att hon får se vad som verkligen är viktigt och att 14-åringen har en fantastisk utveckling, även om den inte följer mallen. 14-åringen behöver inte ha massor av vänner, göra framträdanden eller vinna tävlingar – sånt som vi räknar som framgångsrikt. Det är inte vad hennes liv handlar om. Hon gör sitt liv på sitt sätt och det är perfekt. Hon är perfekt.”
”Det är bra insikter. Och om du lyfter perspektivet för din situation just nu, vad kan du se då?”
Gud låter mig sväva uppåt med blicken och känna att jag får samma fågelperspektiv på vår nuvarande situation som den jag såg framför mig tidigare. Jag försöker lämna mina negativa känslor och se sammanhangen.
”Jag förstår ju att allt är som det ska nu också. Jag ser hennes fantastiska utveckling och vilken otrolig person hon är. Men jag kan inte låta bli att vara orolig nu inför operationen.”
När jag säger det till gud så ser jag framför mig bilder ur en dokumentär jag och 14-åringen såg om romarriket och de första kristna som blev dödade på amfiteatrarna. Även en bild av Tjernobylkatastrofen, som jag också sett nyss, kommer upp i mitt huvud och jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt när vi har det så bra och får världens bästa sjukvård med några av världens främsta kirurger.
”Nedvärdera inte dina känslor och upplevelser.”
”Det känns som att du är en betraktare idag? Du är liksom med och tittar på mina upplevelser och tankar.”
”Ja, jag upplever ju allt genom dig. Vi gör ju det här tillsammans. Det är det som är det underbara, vår underbara lek tillsammans. Och allting är lika viktigt för mig, så nedvärdera aldrig dina känslor och upplevelser. Tänk inte att en annans ord om något eller känslor för något var mer värda än dina. Allt är lika mycket värt för mig, för jag vill uppleva allt tillsammans med varenda en av er. De som drabbades i Tjernobyl, de första kristna som blev mördade, dina känslor för din dotter – allt är lika mycket värt för mig, för allt är heligt. Om du visste vilken glädje jag känner när du blir uppmärksam på en liten myra som kryper på ett löv och du fascineras av storheten i att myran existerar och fungerar som den gör. Eller glädjen jag känner när ett barn lär sig cykla och upplever att det kan kontrollera cykeln alldeles själv – den aha-känslan! Jag vill vara med om allt och ni hjälper mig med det. I varje heligt ögonblick.”
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ta in allt omkring mig och alla människor hela tiden och känner mig matt av bara tanken.
”Det verkar väldigt jobbigt att vara så öppen hela tiden, att ta in allt man ser runt omkring sig. Ibland är man bara trött och vill stänga av.”
”Jag förstår att du kan tro det. Men det stämmer faktiskt inte. Av den sortens öppenhet blir man inte trött. Tvärtom, det ger energi! Att du är öppen för det som händer och existerar runt omkring dig betyder inte att du måste agera på det. Du måste inte göra något åt det eller påverka det på något sätt. Men att bara bli medveten om alltings helighet, att ha det synsättet, det ger energi!”
Jag känner hur det liksom kryper och sticks i hela kroppen, fast på ett skönt sätt, som om varje cell i kroppen väckts till liv.
”Wow. Jag ser det nu när du säger det. Och jag anar att det är den känslan jag får av dig. Den här, liksom fnittriga glädjen jag känner från dig. Det känns som en sån lust över att bara finnas till och glädje över – ja, allt! Ärligt talat känns den inte som ”jag”, det är ingen känsla jag någonsin har identifierat mig med. ”Fnittrig glädje över att finnas till”, hahaha, det skulle jag aldrig ha associerat mig med, varken förr eller senare i mitt liv. Men jag gillar verkligen den känslan när du, hur ska jag säga? När du bjuder på den.”
”Ja, det är jag i ett nötskal. Fnittrig.”
”Skojar du nu, eller?”
”Ja. Jag skojar alltid.”
”Haha, vad tusan? Här börjar jag kvällens samtal med allvarliga saker, som skolångest och operation och så ska du komma med skoj och fnitter.”
”Ja, det ska jag. För det behöver du. Och jag ger dig alltid det du behöver.”
”Oj, haha. Ja, det är ju sant. Det har du rätt i. Tack!”