Kategori: Tidigare liv

Om karma

Samtal med gud 2019-04-01

”Hej”
”Hej”
Gud ger mig en skjuts av kärlek som får mig att spricka upp i ett stort leende.
”Hur känns det här då?”
”Haha, bra. Det känns bra. Det känns så skönt att få vara ordentligt med dig igen. Att ha tid, lugn och ro och få vara ostörd med dig igen.”
”Du, det är något jag har funderat över en hel del på sista tiden. Det har kommit upp i olika samtal och diskussioner och det… skaver liksom för mig. Så nu vill jag fråga dig om vi kan reda ut det?
Finns karma alls och hur funkar det i så fall?”
”Det beror på vad du menar med karma. Det finns en kraft och en motkraft. En energi och en kontraenergi.”
”Men finns den kraften på ett sätt som gör att tidigare liv kan påverka mitt nuvarande liv? ”
”All tid är ju samtidigt. Alla liv är samtidigt. All energi är samtidig.”
”Men kan saker vi gjort i tidigare liv påverka oss på ett sätt som vi inte är medvetna om i våra nuvarande liv? Det är nog det som stör mig mest, att det skulle vara saker som är helt utanför mitt medvetande, som jag inte kan påverka.”
”Det beror på hur ni ser på det. Att ni ska få ”sona” eller ”betala en skuld” från ett tidigare liv skulle vissa kunna uppfatta det som. Men existensen handlar inte om brott och straff. Inte ens om balans, som jag nämnde förut när Sonja frågade mig om karma. Det är inte för att få balans som karma existerar, det är inget som ska ”jämna ut sig” eller “rättvisa som ska skipas”. Existensen handlar om utveckling! Och karma är processen i den här utvecklingen. Det som man skulle kunna kalla ”påverkan från ett tidigare liv” eller att ”ha en karmisk skuld” är i själva verket att ni vill utforska. Ni vill utforska varje aspekt av vad det är att vara människa. Det handlar inte om ”goda” och ”onda” gärningar, utan att ni vill utforska och uppleva allt. Och då kan kan det självklart bli så att ni ett liv har varit ”förövare” av något och att ni i ett senare liv vill uppleva aspekten ”offer” för detsamma. Men det handlar inte om skuld, utan om utforskande. Och det är en del av processen som ni vill uppleva. Den heliga processen.”
”Tack för förklaringen. En annan sak som jag ibland fastnar i, om man skulle tro på karma. Eller om det inte är karma då. Men det här att man valt sin livssituation. Om man man “valt” att vara en prostituerad liten flicka på en bordell i Nepal, till exempel, ska man låta folk vara kvar i sin livssituation då? Ska man låta bli att hjälpa dem ur den, om de har valt att uppleva den?”
”Självklart ska du hjälpa dina medmänniskor. Det har vi pratat om förut också, bland annat när du frågade om lidande. Och Sonja besvarade det bra när ni pratade om det igår. När du hjälper en annan människa är det en del av er gemensamma process. Då utför ni det som livet verkligen handlar om – ni visar vad kärlek är. Kärlek är den kraft som genomtränger allt och har förmågan att spränga alla processer och system. Det är verkligen en sanning att kärleken är starkast av allt! Och när ni visar det i världen visar ni den mest grundläggande gudomliga sanningen. Och ingenting ni kan uppleva i livet är viktigare än det. Så svaret är återigen: JA. Självklart ska du hjälpa en medmänniska som lider. Av och med kärlek ska du hjälpa henne.”

”Vet du, på sista tiden tycker jag att jag är mycket tryggare i mig själv. Eller är det i dig? Känns som att jag har svårt att skilja på oss nuförtiden… Men det jag menar är att när andra kommer med åsikter eller teorier eller har läst saker i böcker, som kanske låter vederhäftiga eller har många anhängare, så känner jag snabbt vad som är sant för mig och jag börjar liksom inte vela, som jag nog skulle gjort tidigare. Eller känna att vilket som helst av det skulle kunna vara sant. Jag känner vad som är sant i mig och jag känner mig så himla trygg i det, på ett sätt som känns ganska nytt för mig. Och det är nog alltid i samklang med det du skulle säga, men jag behöver knappt fråga längre vad du skulle säga, för jag känner det redan. Fast jag kanske inte kan formulera och reda ut varför, som du kan. Men jag känner det. Vet du vad jag menar?”
”Jag vet vad du menar och jag känner att du är uppriktigt glad över det.”
”Ja. Ja, det känns väldigt skönt och befriande. Befriande för att jag inte behöver följa någon tro eller tro på någon auktoritet utanför mitt eget inre.”

”Vad tycker du om det här med Reiki-healingen då? Nu gick jag ju en första kurs i helgen som var.”
”Vad jag tycker? Att det är bra? Är det vad du vill höra?”
”Haha, jag vet ju att du inte gillar att uttrycka dig med ”bra” eller ”dåligt”. Men vad tycker du – är det ett bra steg för mig att ta?”
”Haha, är det ens en fråga? Har vi inte redan gått igenom allt det här? Sa du inte precis nu att du börjat lita på dig själv?”
“Jamen det var du som fick in mig på hela det här spåret, så nu håller jag dig ansvarig. Det var du som visade mig energifälten som finns runt kroppen och tipsade mig om att läsa om chakran. Och sen ledde det vidare till reiki-healing. Det finns inga förbehåll då, inget ont man kan göra med det eller så?”
”Det har vi ju redan rett ut. Och du googlar ju och letar bevis hela tiden. Finns det nåt kvar som du inte kollat upp? Är det för din egen skull eller för andras skull som du vill ha bevis på att healing funkar och inte skadar?”
”Hmm, det måste jag fundera lite på. Är det för min egen skull eller för andras?…
Jag tror att det är mest för andras skull, för jag tror ju på att det fungerar och inte skadar om man väljer att kanalisera kärlek, utan att lägga in sitt ego eller sin egen vilja i det man förmedlar. Men jag skulle vilja kunna hänvisa till forskningsresultat för att det inte ska uppfattas som rent hittepå eller önsketänkande. För att man skulle kunna ha en annan diskussion om det än bara jag tror/tror inte på det. Att man kunde diskutera energi på ett vetenskapligt sätt.”
”Det kan du söka vidare på om du vill ha den diskussionen. Men var inte för mycket uppe i ditt huvud och lägg inte för mycket energi på det intellektuella. Om du har valt att göra detta, då ska du göra det. Gå och ge av denna energi med kärlek.”
”Ok, ok. Jag gör så då.”
”Ja, kör bara!”

Om tacksamhet för framtiden och om healing

Samtal med gud 2019-03-11

”Hej”
”Hej”
”Idag tänkte jag ju göra något för en speciell person.”
”Ja.”
”Men först vill jag tacka dig för allt fint jag har upplevt den sista tiden. För den härliga semestern vi var på och den fantastiska konserten jag var på i förrgår.”
”Och framtiden då?”
”Framtiden? Du sa ju att jag inte skulle oroa mig så mycket över den?!”
”Du ska inte oroa dig. Men du har tankar om den.”
”Ja.”
”Tacka mig för den.”
”Hur då, menar du?”
”Den framtid som du önskar. Tacka mig för att du redan har den. Så blir den verklighet.”
”Aha.”
”Det du har tänkt på, vad är det?”
”Frihet.”
”Ja, det kommer bli resultatet. Men du måste vara konkret. Vad är det du tänker på?”
”Att jag får skriva en bok om våra samtal.”
”Föreställ dig det tydligt. Se det framför dig. Var i det. Var där.”
Jag föreställer mig att jag sitter vid ett bord i en bokhandel och signerar en bok. 
”Jag, Hanna, har skrivit en bok om mina samtal med gud.”
Plötsligt känner jag starkt en sån glädje från den som står framför mig och vill ha boken signerad. Och från flera andra som står där och har läst boken. Jag känner deras känslor av glädje och hopp och jag blir alldeles överväldigad så jag nästan börjar gråta.
”Ser du? Det är din gåva till dem och till mig. Du återförenar oss. Du får dem att tro på mig igen. Vad är din andra tanke?”
Jag tänker på att jag ska gå en kurs i reiki-healing snart och jag försöker föreställa mig hur jag utför healing på folk. Men det blir suddigt och otydligt och jag får mer en uppfattning av att jag delar energi genom att meditera tillsammans med andra och använda eller kanske skicka energi på det sättet.
”Healing, eller meditation, kanske. Jag ser mycket meditation. Att vi delar energi.”
”Var så konkret och detaljerad som du kan.”
Jag koncentrerar mig, men kan inte se det tydligare än så.
”En sak till har du tänkt på.”
”Ja. Att jag och mina vänner har en gård av något slag. Dit kommer det folk. Kanske en kursgård.”
”Se det framför dig.”
Jag föreställer mig gården och folket där och känner ett stort lugn och frid.
”Det är bra att du tackar mig för sånt som redan har hänt, enligt ditt kronologiska sätt att se på saker. Men minst lika viktigt är att du är tacksam för det som är i ”framtiden”. Så får du det att hända, så väljer du den verkligheten.”
”Ja, jag tror jag förstår. Det är ett annat synsätt, ett annat perspektiv.”
”Det kan man säga.”
”Jag måste bara bli lite modigare, sluta gömma mig och börja sätta hjulen i rullning. Våga ta konsekvenserna av det här.”
”Var tacksam.”
”Och modig?”
”Tacksamhet är tro. Med tron kommer modet.”
”Ok. Nu är jag åtminstone tacksam över att du är så övertygande.”
”Apropå synsätt så känner jag att så fort jag inte har kontakt med dig regelbundet så kommer jag lätt ur ”ditt” synsätt. Jag liksom glömmer, eller börjar tvivla på att världen är magisk, att du kommunicerar genom allt och att allt har en mening.”
”Ja, jag har sagt att vår kontakt är det viktigaste. Framför allt så länge du inte ser mig direkt i alla omkring dig. Men också då.”
”Nu idag, till exempel. Vi har hållit på och försökt boka en resa i sommar så att det skulle funka att jag och min bror skulle kunna ha några dagar tillsammans, våra båda familjer, i Frankrike. Det funkar ju aldrig att vi har semester samtidigt på sommaren i vanliga fall, men nu trodde vi kanske att vi kunde få till det. Och allt har varit så struligt! Det har varit fram och tillbaka med bokningar som gjorts om, vi har läst fel, trott att det funkat, men sen har det visat sig att det inte funkade. Och min man har verkligen försökt få till det, men han misslyckades också och gjorde det till och med värre, fast han är en mästare på att boka resor. När jag inte var i ”ditt tankesätt” så tyckte jag det var jobbigt att allt krånglade så och att vi fick min bror att tro att det skulle gå, för att sen inte göra det. Bara jobbigt och ledde inte till nåt!”
”Och om du ser på det med ”mitt tankesätt”, vad ser du då?”
”Jo, då börjar jag ju misstänka att det inte alls var ett krångligt misslyckande.”
”Utan?”
”Utan att jag fick ett tillfälle att visa min bror att jag verkligen älskar honom och vill umgås med honom så mycket så att vi ansträngde oss såhär, med ombokningar fram och tillbaka.”
”Ja, det var ett tydligt budskap.”
”Och min man visade för mig att han ansträngde sig för min skull, för att jag skulle få vara med min bror. Jag fick chansen att se hans omtanke.”
”Och han såg din omtanke om din bror.”
”Ja. Kanske värt ett par ombokningar, eller?”
”Ja. Eller?”
”Jag gillar ditt synsätt. Påminn mig gärna!”
”Det är just det jag gör. Påminner dig. Gärna.”
”Haha, tack!”

”Och så till det som jag tänkte var ”huvudnumret” ikväll. Jag tänkte ju försöka skicka helande energi och tankar till 14-åringen. Det är kaos på nya barnsjukhuset nu och kön till skoliosoperationer rör sig enormt sakta framåt. Det verkar dra ut i månader. Jag ser att hennes rygg har blivit ännu krokigare och hon har ont. I väntan på operationen, förutom att tjata på sjukhuset, tänkte jag åtminstone göra vad jag kan med helande energi. Vet du – det känns fånigt att säga det nu. ”Helande energi”. Jag känner mig som en kvacksalvare som lovar guld och gröna skogar med en hemlagad medicin på mjöl och tvättmedel.”
”Men du tror på det.”
”Precis. Det är ju mitt problem, haha. Jag tycker det låter tokigt, kanske förmätet. Eller inte tokigt egentligen. Men tokigt utifrån hur jag är uppväxt, vad vi lärt oss att tro på, vad den rådande samhällskonsensusen säger. Ja, enligt vad många som jag själv respekterar djupt, säger. Och ändå. Ändå tror jag på det. För att jag känner i mitt hjärta att det är sant. När jag säger det känns det också tokigt. Som ”alternative facts” – ”jag känner att det här är sant, mina känslor är lika mycket värda som er vetenskap”, typ. Men jag är ju ingen vetenskapsförnekare heller, visserligen. Jag tackar ju inte nej till en skoliosoperation och säger att vi ska fixa det här med guds kraft istället. Men jag tror på att kraften finns, att den finns i oss och omkring oss. När jag tänker närmare på saken så har det väl till och med mätts tydliga förändringar i hjärnan på folk som mediterar? Och om vi alla är samma energi känns det rätt självklart att vi kan påverka varandra genom att fokusera den energin!
Äsch, vilka sidospår jag viker in på. JA, jag tror på kärlekens kraft och energi och förmåga till helande! Och ikväll tänker jag fokusera den kraften på min dotter och jag har bett tre vänner göra det tillsammans med mig. Så då hoppas jag att det inte ”är meningen” att hon ska gå igenom det här lidandet det innebär att vänta på operationen och få mer smärta och sämre rygg, utan att det kan ”vara meningen” att vi och hon kan stärkas i tron på den helande kraften och upptäcka energierna som vi delar.”
”Det är många tankar du har. Och många tankar om rygg. Hur är det med din egen kropp?”
När gud säger det känner jag hur hela kroppen slappnar av och faktiskt faller ihop framåt i sängen, som jag sitter i med benen korsade under mig.
”Oj. Ja, jag har känt mig väldigt spänd sen jag kom hem från semestern. Det känns verkligen som att jag håller på och utvecklar nåt slags symbios-skolios. Jag känner mig sned i ryggen, på samma ställen som 14-åringen. På semestern kände jag mig helt avslappnad och bra i kroppen.”
Min kropp börjar röra sig hit och dit, skaka loss spänningar och mjuka upp leder. Armarna gör rörelser fram och tillbaka över mitt huvud och bakom ryggen. Jag försöker inte stoppa det som händer, utan låter det bara hända. Till slut vill kroppen ställa sig på alla fyra och göra rörelser utifrån den positionen och sen lägga sig ner på rygg och tänja och trycka där.
”Oj! Det här var inte de vanliga sträck-på-nacken-rörelserna.”
”Nej, de här spänningarna sitter inte i nacken.”
”Varför är det egentligen viktigt att kroppen mår bra? Räcker det inte att vi fokuserar på det andliga? På samtal med dig?”
”Det har sagts att kroppen är ett tempel och det är också sant. Kroppen är förutsättningen för att ni ska kunna dela den här upplevelsen ni har på jorden. Så ta hand om den.”
Kroppen håller på ett tag till, tills jag avslappnad sätter mig med benen i kors under mig igen.
”Nu är du mer redo att skicka och ta emot energi.”
”Jag känner det. Tack.”
Jag känner en varm energi som strömmar genom kroppen och ut i mina händer. Jag föreställer mig min dotters rygg framför mig och tänker på hur mycket jag älskar henne och på vilken resa vi gör tillsammans i det här livet. Och vem vet i hur många tidigare? Jag funderar på om vi levt tillsammans tidigare. Jag tror det. Jag undrar om hon har haft funktionshinder tidigare. Eller har jag haft det? Kanske har vi haft ombytta roller. Jag fokuserar på hennes rygg, tänker att jag har den framför mig och för mina händer längs ryggraden. ”Ta emot guds kärlek och glädje” tänker jag som ett mantra, samtidigt som jag för händerna upp och ner längs min inre bild av hennes ryggrad. Varför det blev exakt de orden vet jag inte. Det blev det jag kände som kom ut. Kärlek, glädje och energi.

Om rädsla och självbild

Samtal med gud 2018-12-12

”Hej”
”Hej”
”Vänta, jag måste ställa in mig ordentligt.”
”Jag är ju redan här.”
”Är det verkligen du? Är det här verkligen på riktigt eller inbillar jag mig allt det här?”
”Ska du fråga det varje gång vi pratar?”
”Ja, är det inte konstigt att vi har pratat så länge och jag har fått så bra svar. Och ändå så kan jag inte riktigt tro på det. Ändå känner jag tvivel hela tiden. Men det känns mer som att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar ju inte på att gud finns, eller att människan har en själ som överlever kroppen. Men jag verkar tvivla på att jag kan tala med dig såhär. Jag tror det blivit värre nu när jag har börjat att förmedla det du säger till andra människor. Då upplever jag ett mycket större ansvar för att det verkligen ska vara sant och rätt. Suck. Det är så mycket som skulle vara enklare om jag bara hade de här samtalen med dig för mig själv. Men jag märker ju att de som jag har delat det med har haft så stor glädje av det. Och jag tror ju att många skulle ha glädje och nytta av att höra och läsa det. Så jag känner ändå större ansvar att inte fega ur och att fortsätta dela med mig.”
”Ja, det är vad du egentligen vill.”
”Jag tycker också det är väldigt jobbigt att tänka på hur folk kommer se på mig. Kommer jag bli ihopklumpad med alla som håller på med alla former av andlighet, astrologi, kristaller, med mera? Ja, antagligen. Och det säger väl mest om mina egna fördomar, att jag inte vill bli ihopklumpad så. Men det känns också som att jag själv måste ”köpa hela new age-paketet” om jag nu går ut med det här att jag samtalar med ett högre medvetande.”
”Du måste ingenting. Var dig själv och ta bara ansvar för att säga din sanning. Hur andra ser på dig, uppfattar vad du säger eller vad de förknippar dig med, det är inte ditt ansvar.”
”Nej, inte mitt ansvar. Men det känns jobbigt med bilden de kanske kommer ha av mig.”
”Vad är det i det som känns jobbigt?”
”Hm, bra fråga. Jag har inte trott att jag varit så mycket av en kontrollmänniska, men det här önskar jag tydligen att jag kunde kontrollera – bilden av mig.”
”Varför?”
”Ja, varför? Jag antar att det har med rädsla att göra igen.”
”Nu börjar du närma dig något. Vad är du rädd för i att folk kan uppfatta dig på ett sätt som du inte själv uppfattar dig?”
”Det är väl i princip vad alla människor håller på med? Alla försöker ju förmedla vilka de vill vara och hur de vill bli uppfattade med hur de klär sig, vilken utbildning de skaffar, vad de har för intressen, musiksmak och så vidare.”
”Ja. Ändå kan ingen kontrollera bilden andra människor har av en. Det finns lika många bilder av dig som det finns människor som känner till dig. 
Men vad är det du är rädd för här?”
”Hm. Om jag ska gå till botten med det då. Rädd för att inte bli omtyckt och i förlängningen älskad, då.”
”Mitt i prick.”
”Det känns ju rätt sopigt, när jag vet att jag är älskad av dig. Borde inte det räcka, liksom? När ska rädslan ta slut? Det känns som att jag måste vara i symbios med dig hela tiden för att bli helt fri från rädsla.”
”Det är faktiskt en ganska korrekt analys. Åtminstone är det så att när du är i symbios med mig – sammansmälter eller går upp i mig, då är du fri från rädslan. Då existerar den inte längre, eftersom den bara är en konstruktion i din hjärna. Apropå att du är rädd för konstruktioner av din hjärna, så kan jag berätta att det är rädslan som är den konstruktionen och inte jag eller våra samtal. Rädslan är något som ni konstruerar för att få uppleva det som inte är jag – frånvaro av kärlek. Frånvaro av kärlek är ju egentligen en omöjlighet, eftersom jag är allt som är och jag är kärlek. Men för att kunna uppleva det så måste er hjärna skapa den illusionen. Och med denna tydliga, fysiska värld som ni har skapat är det också lätt för hjärnan att övertyga er om att det är sant. Det är ju ett redskap som ni har för att få uppleva just detta, så det är ingen mening med att vara arg på eller förbanna rädslan. Men när ni inser att den inte tjänar något syfte för er längre så kan ni bara betrakta den, se att den är där, sen låta den gå och förklara att den inte har någon makt över er längre.”
”Jag tror jag hänger med. Men om det nu är meningen att vi ska uppleva det här – det som inte är du – om det är meningen att vi ska känna rädsla, varför ska vi inte bara stanna kvar i det och uppleva det då? Varför ska vi plötsligen fatta att det är en illusion och inte leva i rädsla längre? Var det inte det som var poängen med att vara människa här på jorden?”
”Det finns många poänger med att vara människa här på jorden. Nu är du i det skedet av din utveckling att du vill gå vidare, du vill uppleva nästa steg i att vara människa, att vara på ett mer medvetet, mer utvecklat plan. Tro mig, du har haft din beskärda del av rädslan. Det här är inte det första livet du lever på jorden. Du har upplevt tillräckligt. Ni har som människosläkte upplevt tillräckligt för att vilja ta nästa steg i er utveckling. Ni vill gå vidare. Om ni ska lyckas beror på hur många som är redo att släppa rädslan.”
”Oj, det låter som att det kommer bli svårt. Det känns ju som att rädslan har ett enormt stort grepp om mänskligheten just nu. Och att den bara ökar i takt med att de upplevda hoten ökar. Och att vi i och med det litar mindre och mindre på varandra och våra institutioner.”
”Ja. Men allt det är också ett tecken på att ni är på väg att göra ett val. Även i en enskild människas liv upplever man kaos och tvivel innan ett stort val i sitt liv. Man känner sig mer vilsen än nånsin, innan man med fasta steg går på den nya vägen och känner sig trygg där.”
”Det känns verkligen på många sätt som att världen är på väg åt helvete just nu. Klimatkris, polarisering och rädsla. 14-åringen är säker på att det kommer bli krig. Jag förstår verkligen att det är många som mår dåligt nu. Många ungdomar. Det är lätt att få en svartsyn och känna förtvivlan. Är det det nåt du vill säga till oss som läser det här? Vad ska vi göra?”
”Var inte rädda! Var kärleksfulla. Var källan till kärlek. Var modiga. Var öppna. Prata om det, sprid er kärlek, sprid det ni tror på. Göm inte undan er och stäng er inte inne i rädsla. Mer än nånsin nu behövs det kärlek och mod i världen. Demonstrera och visa att den finns och att ni tror på den! Det är det absolut bästa ni kan göra.”

Om tidigare liv och nära-döden-upplevelser

Samtal med gud 2018-12-06

Jag har läst en del om nära-döden-upplevelser ikväll och argument för och emot – om det skulle vara äkta upplevelser eller hjärnan som skapar hallucinationer när den håller på att stänga ner. Jag känner mig lite tvivlande och får återigen en känsla av att jag kanske bara hittar på allt det här. Tänk om det är min hjärna som spelar mig ett spratt också? Om allt sånt här upplevs bara för att vi så gärna vill att det ska vara sant?
Jag sätter mig upp i sängen och vill snabbt få kontakt med min inre röst. 

”Hej, är du där nu?”
”Hej.”
”Är det där verkligen du eller är det jag som svarar mig själv?”
”Stilla ditt sinne. Slappna av i din kropp.”
”Ok. Nu känns du på ett helt annat sätt. Nu känns du väldigt tydlig.”
”Hur är det med dina tankar?”
”Jo, jag har tänkt på det här med nära-döden-upplevelser. Och i förlängningen allt som har med andlighet och gud att göra, antar jag. Kan allt det här bara vara hittepå som hjärnan skapar som något slags tröst och överlevnadsmetod, för att göra oss lyckliga?”
”Trodde du på det du läste?”
”Nej. Nej, inte egentligen.”
”Vi har ju pratat om den ordlösa sanningen förut. Den som du känner i magen och hjärtat. Kände du så när du läste förklaringen till hur hjärnan kan skapa hallucinationer?”
”Nej, det gjorde jag verkligen inte. Men om man nu hävdar att min hjärna konstruerar allt det här, då kan man ju hävda att hjärnan skulle kunna framkalla just de känslorna också, för att bekräfta det jag mår bra av. Som ett belöningssystem.”
”Ja, jag kommer inte tvinga dig att tro det ena eller andra. Eller försöka övertyga dig. Det finns en sanning. Men du väljer själv vad du tror på.”
”Jag känner ju så otroligt starka känslor när vi är nära varann såhär. Jag väljer att tro på dig. Men samtidigt tror jag att det alltid kommer att finnas en gnutta tvivel kvar i mig.”

”Jag har en annan aktuell fråga som jag gärna vill ta upp, för nu blev jag så nyfiken på den. En vän till mig gjorde en tidigare-liv-regression igår och jag gjorde det själv en gång när jag var runt 20 år. Min vän fick gå igenom ett specifikt tidigare liv, som vägledaren sa att just det var speciellt relevant för det livet hon lever nu. Det fick mig att fundera över hur det funkar med tidigare liv. Att vi reinkarnerar tror jag. Men påverkar de tidigare liven verkligen de liv vi lever nu? Och i så fall varför? Varför ska de påverka våra nuvarande liv när vi inte ens är medvetna om det?”
”Egentligen händer ju allting samtidigt, så ur den synvinkeln finns det inga ”tidigare” liv. Men ni lever ju kronologiskt med tideräkning på jorden och därför upplever ni att tiden och liven kommer i en viss ordning. Och jo, visst är det så att ”tidigare” liv påverkar ert nuvarande liv, på samma sätt som olika händelser i ert nuvarande liv påverkar hur ert nuvarande liv gestaltar sig. Ur själens perspektiv är alla liv delar av själens enda “liv”. Man kan säga att varje liv är en del av väven ni väver. Eller en pusselbit i pusslet ni lägger – pusslet som blir allt det er själ vill uppleva och utveckla i den fysiska världen. Själen har full koll på vad den vill uppleva och den kommer att se till att uppleva det i olika liv. Det kommer den att se till, oavsett om ni är medvetna om det eller inte. Och därför behöver ni heller inte vara medvetna om det, för situationen som ledde till upplevelsen har själen redan bestämt hur den ska vara. ”Grundplanen” för ert nuvarande liv, skulle man kunna kalla det.”
”Men är det så att ett specifikt tidigare liv påverkar det nuvarande livet mer än något annat? Och varför, i så fall?”
”Där är liknelsen med pusselbitarna bra. En pusselbit som har en utskjutande del är mest relevant för den pusselbiten mest som har en inåtgående del som den passar in i. Eller hur? Så de liv som har, kan vi säga, liknande ”teman”, eller för den delen rakt motsatta teman – som motpoler – påverkar varandra mest.”
”Ok, det låter logiskt. Men blir det ingen skillnad då om man går igenom livet utan att vara medveten om det tidigare livet? Är det en bra idé att ta reda på mer om tidigare liv och i så fall varför?”
”Det är samma som att du kommer till mig med frågor. Du får insikter och förståelse för hur världen fungerar. Du kan se på livet med andra ögon och mer förståelse, på flera plan. Men grundförutsättningarna har inte förändrats. Det själen ville uppleva med det här livet kommer den att uppleva. Men din medvetenhet om det och hur du ser på det kan ändras. Det kan hjälpa dig att hantera det som händer.”

En till sak jag velat fråga dig om. Jag ska ju gå upp i arbetstid igen och jag är orolig över att jag inte kommer ha lika mycket tid att lägga på våra samtal och min andliga utveckling. Vad tycker du om det här? Är det verkligen en bra idé att jag börjar jobba mer? Borde jag säga upp mig istället? Jag känner lite som att jag sviker dig.”
”Känn dig inte pressad eller stressad. Ta det i den takt som du känner dig bekväm med. Du kommer att sluta på ditt jobb.”
”Sonja blir väl galen på min tröghet. Hon vill framåt och hon har ju redan sagt upp sig.”
”Men det gjorde hon inte över en natt heller. Det har varit en process för henne med.”
”Men hur lång process har inte jag då? Jag har ju varit på mitt jobb hur länge som helst! Och i andra samtal har du pratat om hur bråttom det är – att vi människor, och jag personligen, måste göra något NU.”
”Min älskade vän. Det finns ingenting du behöver göra för min skull. Jag kräver eller förväntar mig ingenting av dig.”
”Men hur är det bråttom då?”
”Om ni vill uppnå det ni säger att ni vill uppnå så är det bråttom. Men du behöver inte säga upp dig från ditt jobb eller göra någonting annat för att jag vill det.”
”Nej. Men för att JAG vill det. Jag vill det. Jag känner det nu. Jag vill. Så skönt.”