Samtal med gud 2018-11-23
Jag har haft en stressig vecka, fylld med aktiviteter och måsten på många olika håll. När jag sätter mig ner för att prata med gud känner jag att jag måste slappna av ordentligt i alla delar av kroppen innan jag riktigt får kontakt. Men när jag väl slappnat av blir det som en skjuts med känslor som jag fylls av. Först blir jag så glad och får ett stort leende på läpparna. Sen fylls jag av en så stor saknad efter att bara vara i guds trygga, kravlösa famn, att jag börjar gråta.
”Jäklar. Jag tänkte inte att det skulle bli såhär. Men. Du vet. Du vet ju. Jag saknar att vara hos dig.”
”Jag är alltid hos dig överallt.”
”Ja, jag vet. Men, att verkligen vara helt hos dig. Du vet vad jag menar. Jag saknar dig!”
”Försök att se mig där jag är i din värld nu. Titta på det du har rakt framför dig varje dag.”
Gud visar mig min man och när jag ser honom med guds ögon blir han dubbelt så fin som när jag brukar titta på honom, med min mindre fokuserade blick.”
”Åh wow, han är ju så himla fin.”
”Ser du nu att jag är överallt? Överallt där du ser med en kärleksfull blick är jag.”
Gud visar mig mina barn, ett i taget, med samma kärleksfulla blick.
”Åh, nu vill jag bara ha dem här allihop och krama dem.”
”Titta på det du har framför dig och var källan till sammansmältningen med mig i era gemensamma relationer. Var källan till den ultimata kärleken (guds kärlek) i era relationer.”
”Det låter rätt krävande, men det känns inte krävande när du säger det. Jag förstår vad du menar att jag ska göra. Vilket förhållningssätt jag ska ha. Fokus, närvaro och kärlek. Där jag är just nu.”
”Precis, exakt så.”
“Jag hade en sak jag ville fråga dig om, som jag kom att tänka på när jag tittade på tv med 14-åringen. Vi tittade på en dokumentär häromdagen om några religiösa fanatiker i Palestina under romarriket. De mördade sina meningsmotståndare och ville rena Palestina från andra än rättroende judar. Berättarrösten i filmen liknade dem vid al-Qaida och andra religiöst fanatiska terrororganisationer. Den här gruppen hävdade att de fick direktiv direkt från gud och handlade på guds order. Och det är ju så många i världshistorien som har hävdat det!
Hur hänger det här ihop? Jag tycker ju också att jag pratar med dig, men jag verkar höra något helt annat. Pratar vi med dig allihop? Och vad tusan är det du säger till de där andra i så fall??”
”Ja, det är verkligen många som har utfört många hemskheter i mitt namn genom åren. Och som du säger är det många som säger att de gör det de gör för att ”gud har sagt så”.
Men en person som kan se in i ett barns ögon och istället för att se mig där, ser en fiende – tror du att en sån person verkligen lyssnar till mig? Någon som tror att gud tycker att barnet ska dödas istället för att hyllas, skyddas och omfamnas?”
”Nej. Nej, det låter ju helt orimligt.”
”Av frukten som trädet ger ska du känna igen det, sa Jesus. Med det menade han att du ser på resultatet, vilken källan är. Är resultatet gudomligt, så är källan gudomlig. Och jag behöver knappast förklara att dödade barn inte är ett gudomligt resultat.”
”Men vad är det som motiverar dem då, de som hävdar att de följer guds vilja i de här fallen? Det verkar ju inte som att de gör det av egennytta, för många offrar ju allt i sin kamp och verkar tro stenhårt på det de gör och att ”ändamålen helgar medlen”.”
”Ja, det är sant. De är ofta djupt engagerade och tror på sin sak. Men engagemanget bottnar ofta i rädsla. Rädsla i olika former. Och en känsla av att det man älskar är hotat. Det man älskar är ofta sin familj och i ett bredare perspektiv, sitt samhälle och sin kultur. Rädslan för att det man älskar ska försvinna (och en upplevelse av att det redan händer) är ofta det som grundlägger fanatism. Kulturen man tillhör ingår som sagt ofta i det man vill försvara och kulturen talar ofta tydligt om vad guds åsikt är. Många kulturer anser ju att gud står lite extra mycket på deras sida och att det är just de som har tolkat gud på det enda rätta sättet. När dessa människor sen sätter sig för att be till gud, så är deras föreställning om gud såklart inte opåverkat av det här synsättet. De har en väldigt fast bild av vem gud är och vad gud kommer säga och de kan uppleva det som bekräftat i bönen – eller i de skrifter de läser, eller i vad deras präster säger till dem.”
”Men gör inte jag samma då? Jag har väl också en bild av vem du är och vad du ska säga. Inte ordagrant såklart, men att du är kärleksfull och såna saker. Jag måste ju också vara påverkad av den kultur jag lever i?”
”Ingen människa är neutral, objektiv, eller opåverkad av sin omgivning eller den tid hon lever i. Men jag skulle vilja hävda i ditt fall, att du lyssnar öppet och ärligt. Du använder mig inte som en förevändning eller ett slagträ. Du kommer inte till mig av rädsla, utan av kärlek. Det är en avgörande skillnad. Den som är fylld av rädsla kommer inte höra mig.”