“Hej”
“Hej. Är du här nu?”
“Alltid här, det vet du. Det är bara frågan om när du fokuserat vill vara med mig. Jag är alltid med dig, men ditt medvetande är inte alltid riktat mot mig.”
“Jag skulle vilja att vi går vidare, är det nåt jag behöver titta på nu? I min utveckling, menar jag? Vad är nästa steg, liksom?”
“Vill du att vi tittar inom dig?”
“Ja.”
“Vad är det du vill titta på?”
“Känns som jag alltid ältar samma sak. Men liksom varför jag inte går vidare med saker, slutför eller pushar vidare, liksom? Är jag feg, lat eller trög? Vad handlar det om? Det är väl kopplat till syfte i livet också. Vad gör jag med mitt liv? Gör jag det jag borde? Och om jag inte gör det, varför gör jag det inte? Och varför gör jag det inte helhjärtat?”
“Ja. Första frågan är då vad det är du vill uppnå. Vad har du för mål? Det har du ju redan uttalat, eller hur?”
“Just det. Ja, det har jag ju faktiskt. Mitt mål är att vara orsaken till att en annan upptäcker Gud/källan/kärleken inom sig själv.”
“Ja.”
“Och så tänker jag att jag inte jobbar helhjärtat mot det målet då. Med tanke på att jag fortfarande jobbar 50% på mitt vanliga jobb och då inte 100% mot det målet. Jag lägger inte all min tid på det.”
“Hur tänker du att du uppnår det målet då?”
“Ja, det är det jag känner mig osäker på och som jag ville du skulle svara på. Vad borde jag göra? Och varför gör jag inte det jag borde om det nu finns något som jag inte gör?”
“Till att börja med så kan du stryka ordet borde ur ditt vokabulär när det gäller att hitta Gud eller kärleken. I de flesta andra sammanhang också, för den delen. Jag säger dig att ditt varande betyder alltid mer än ditt görande. Det du GÖR är aldrig, aldrig viktigare än det du ÄR. Sen faller det sig naturligt att det du gör blir resultatet av det du är. Men det du är, den vibrationen du är i, är det du sänder ut och delar med resten av världen, med resten av världens vibrationer och på så sätt höjer du vibrationen hos allt annat. Så det du kan tänka att du då gör utifrån ditt varande, eller det du är – det är att vara den bästa spegeln för dem du kommer i kontakt med. För det är vad ni är, det är er funktion för varandra i den här verkligheten – ni är speglar för varandra. Vad en annan ser av sig själv i dig, det är vad den har att ta ställning till, att relatera till och att ”jobba med” om det som speglas är någonting man behöver jobba med. Om du vill få någon att upptäcka Gud/källan/kärleken i sig själv, då är det bästa du kan göra att vara en sån spegel för den personen att personen SER att Gud/källan/kärleken finns i henne. Om du lyckas med att göra det med din vibration och din intention, så är det värt mer än alla instruktioner du kan komma på för att få personen att upptäcka Gud inom sig. Det handlar inte om vilket yrke du har eller var du befinner dig. Om DU utvecklar ditt seende så att du på riktigt kan se Gud i en annan och förmedla, antingen med känslor eller med ord, vad du ser hos den personen, då uppfyller du precis det som är ditt mål – att vara orsaken till att en annan människa upptäcker Gud/kärleken inom sig själv.
För att du ska uppfylla det målet måste du vara medveten, du måste medvetet öva dig i att se det här hos en annan, öva dig i att vara helt närvarande med en annan, men framförallt i att vara närvarande med Gud. Umgås med Gud inom dig själv. Det är det säkraste sättet att uppleva enheten i allt, att uppleva att Gud är kärlek, att Gud är i dig, att Gud är i allt och alla, eftersom allt och alla är i Gud.”
“Så du menar att det viktigaste inte är vilket jobb jag har, vilken arbetsplats eller vilka kollegor, utan att jag utvecklar mitt eget seende och medvetande?”
“Ja. Precis så. Det är det viktigaste. Eller, ska vi säga, det mest ändamålsenliga utifrån vad du säger dig vilja uppnå.”
“Alltså, jag förstår vad du menar. Samtidigt känner jag att det är lite som en bekväm utväg eller kanske flykt från en utmaning, en flykt från att gå utanför sin bekvämlighetszon. Såhär kan jag ju motivera att jag inte GÖR något för att Gud säger att det inte är så viktigt. Förstår du vad jag menar?”
“Ja, jag förstår. Men jag sa också att det du gör, gör du utifrån vad du är. Så fortsätt att utmana dig själv och att utvecklas – att utvecklas för att vara mer den du är.
Men börja inte göra en massa saker som får dig att bli upptagen och uppslukad, så du inte hinner se och uppskatta dem omkring dig. Ha ditt främsta fokus på din inre utveckling och din förmåga att se kärleken i andra. Men om du ser att du låter bli att göra saker enbart av rädsla eller bekvämlighet, då ska du förstås se det i vitögat och verkligen kontemplera över vad det är som hindrar dig.
Allt omkring dig är redskap. Redskapen använder du som du vill. Missa inte målet för att du lägger allt ditt fokus på att skapa ett nytt redskap. Tappa inte din närvaro för att du ser ett fantastiskt mål längre fram som ska uppnå det du önskar, när du i varje stund har möjligheten att vara i detta önskade. Du har möjlighet att när som helst vara i Guds närvaro och att dela den närvaron i Gud med en annan. Detta är verkligen sant, på en vibrationsnivå. Även om du inte upplever att den andra personen ”hittade Gud” eller uppfattade vad du sagt, så lita på det att vad du har inom dig, vad du ser, det lyfter upp vibrationen hos dem du är med och dessutom vidare ut i världen.
Så oroa dig inte. Var i glädje. Var i kärlek. Var i Gud. Då kommer ditt seende. Då uppnår du målet du har satt.”
“Så fantastiskt fin förklarat och uttryckt. Tack!
Ska vi bara vara lite med varandra nu då?”
“Det tycker jag låter som en utmärkt idé.”
Dag 2:
“Jag har funderat på det du förklarade igår och kom att tänka på ett talesätt på engelska som lyder ”fake it ’til you make it”. Det skulle jag då tolka i det här sammanhanget som ”gör det tills du är det”.
Skulle inte det funka då, tycker du? Att göra saker tills man till sist blir det som du pratar om? Att till exempel hjälpa fattiga eller sjuka eller andra som behöver hjälp? Jag menar att man gör någonting som är kärleksfullt tills man blir kärleksfull ”automatiskt” och har den där höga vibrationen du pratar om genom att ha gjort hjälpsamma saker?”
“Det är sant att ni alla mår bra av att hjälpa varandra. Det vet ni instinktivt att det är rätt sak att göra, för i ert undermedvetna vet ni att ni alla är ett. Ni känner på er att det är rätt. Och därför känns det bra när ni hjälper andra. Det är också det ”rätta” att göra, om man ska prata om rätt och fel, för att det är ert egentliga, naturliga tillstånd- att se till att alla har det de behöver – om någon saknar och du har, så ger du bort det.
Det är rädslan (som är tanken om separation) som sätter stopp för detta i er värld. Men det är er naturliga instinkt att hjälpa.
Nu frågar du om man kan uppnå samma mål som du har – att låta andra känna Gud/kärleken i sitt inre – genom att hjälpa andra. På sätt och vis har du rätt. När man hjälper andra upplever man en känsla av enhet, en känsla av samhörighet samtidigt som en uppskattning av sig själv. Man kan säga att det finns två grundläggande anledningar till att människor hjälper andra – den första är att de har märkt att det ger glädje (både till dem själv och andra), den andra är att de agerar på instinkten jag nämnde, för att det är naturligt och de inte har några hämningar som hindrar dem att agera naturligt. Den sistnämnda kategorin kan man säga lever ut kärleken/Gud utan att nödvändigtvis vara medvetna om det. De är ofta inga ”sökare”, men är i ett självklart kärlekstillstånd, de just ÄR, utan att nödvändigtvis reflektera över det. Den förstnämnda kategorin är ofta sökare, som försöker hitta något genom hjälpandet. Försöker hitta sin plats i världen och sitt sätt att hjälpa och att göra världen till en bättre plats. Den kategorin av människor letar efter något och upplever en mening när de hjälper, men varken utstrålar eller upplever att de är ett med alla, eller Gud. Ofta kommer de inte så mycket längre i sitt sökande genom att hjälpa. Det känns bra i stunden, men de hittar inte riktigt det de söker efter. Det är för att det fortfarande är en grundläggande sanning, det vi pratat om tidigare (och som jag pratat med människor om i årtusenden) – ”sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er”. Den rakaste vägen till kärleken, till Gud, till kristusmedvetande, är att gå inombords och hitta mig i sig själv. Sen faller resten på plats.
Om du hjälper och hjälper andra hela tiden utan att veta vad du letar efter, då tappar du snart bort dig själv. Det du letar efter kan du bara hitta inom dig.
Tror du på det? Tycker du att det är svårt att smälta? Att detta att hjälpa andra inte räcker för att nå dit du vill?”
“Nej, nja. Jag tänkte kanske att ”fake it ’til you make it”, att det låg något i det.”
“Det kan det göra i vissa situationer, som att bygga sitt självförtroende till exempel. Men inte när det gäller existensens kärna. Då räcker det inte.”
“Ja, jag hör dig. Och jag tror dig. ”Sök först Guds rike”, ”om du inte går inom dig, så går du utan dig” och allt det. Ja, jag tror på det. Tack för ytterligare klargörande. Jag älskar dig.”
“Och jag älskar dig.”