Om att kanalisera del 2

Samtal med gud 2017-05-31

Vi pratar vidare om sessionen med Sonja, jag visualiserar hur jag tror att den kommer gå till. Kommer jag ställa frågor till henne? Vill gud säga någonting själv till henne också, utan att hon frågar. Gud säger att hon vill det. Jag känner mig fortfarande lite nervös över det hela. Tänk om allt det här bara är inbillning och röster i mitt huvud? 
“Ja, tänk om det är det – var skulle det innebära?” frågar gud.
“Det skulle innebära att jag är rätt bra…”
“Ja”, säger gud. “Det skulle innebära att du är jag. Och det är ju inte så pjåkigt.”
Gud ger mig så mycket kärlek och ljus och visar alla som är där omkring henne (bland andra min farmor) och säger “Vi är så glada över att du gör det här och har börjat gå den här vägen. Och DU är så glad över det. Det är ju vad du vill. Om du visste hur stolt jag är över dig. Och hur mycket jag älskar dig.”
Jag känner verkligen hur mycket gud älskar mig och plötsligt drabbas jag av en sån hemlängtan att jag börjar gråta. Jag saknar att vara riktigt ihop med gud, på det där självklara, totala och lätta sättet. 

Gud pratar mer om hur roligt vi ska ha tillsammans och hur exalterad han är över vad vi ska göra. Och så tittar han på 13-åringen och säger “och allt hon ska göra”. Vi tänker tillsammans på när jag var på habiliteringen idag och jag tog upp 13-åringens sneda rygg och sa till sjukgymnasten att en sätt att motivera henne att träna kan vara att säga att hon ska slippa en operation i framtiden. 
“Det är inte någon motivation. Något som bygger på rädsla kan aldrig vara motiverande på riktigt.”
“Nej, jag känner ju att du har rätt, det kändes inte riktigt bra redan när jag sa det.”
Gud visar mig allt roligt och fantastiskt 13-åringen kommer göra i sommar. “Ni gör så mycket rätt med henne nu. Hon märker det och vågar släppa fram sin egen lust och vilja.”

Om att kanalisera del 1

Samtal med gud 2017-05-28

Jag har bestämt med Sonja att vi ska testa att jag kanaliserar ett samtal mellan henne och gud. Och vi har bokat en tid om två veckor. 
Jag känner mig rätt nervös inför det och diskuterade det med gud ikväll.

“Var inte orolig. Det kommer gå bra för att ni båda vill det och ni är båda väldigt öppna. Bara ni är avslappnade kommer det att gå bra. 
Det är bra att du börjar med Sonja eftersom hon är så öppen. Du behöver inte vara rädd att känna dig dömd av henne.”

När jag pratar med gud nu känner jag att det blir som en pelare av energi upp från mitt huvud. Jag kommer att tänka på den auramålningen som en kompis kompis gjorde av min aura för en väldig massa år sen. Hon var förvånad, för det var en ovanlig aura som inte strålade mycket rakt utåt, men hade som en ljuspelare rakt uppåt. 
Gud säger “det var det hon såg”.

“Så vad är det du är nervös över med kanaliseringen?”
“Jag är rädd för att inte höra tydliga svar och att jag ska bli störd av att jag pratar och hör min egen röst. Eller att jag inte ska få kontakt så snabbt och lätt som jag brukar. Jag vet inte heller hur jag ska göra – ska jag hålla i Sonja för att bättre känna in henne, eller ska vi bara sitta mitt emot varandra?” “Jag tänker inte säga åt dig hur du ska göra, det får ni komma på själva vad som blir bäst. Men jag skulle aldrig skulle “ta över dig” – så fort det inte känns bra eller du blir osäker kan du avbryta. Den fria viljan går före allt.”
“Tycker du att jag ska skriva ner våra samtal som jag gör nu?”
“Gör gärna det, eftersom den här processen är så väldigt viktig för dig. Och inte bara för dig.”