Om energier och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-08-20

Det var länge sen jag hade ett längre samtal med gud nu, mer än korta pratstunder under dagen. Jag har varit för trött efter att barnen somnat eller fastnat i annat jag läst eller tänkt på.

Ikväll är gud är lite petig med hur jag ska sitta för att prata med henne. Jag ska sitta rak i ryggen och med handflatorna uppåt. Och inte ha händerna för långt framåt eller bakåt.
”Varför är det här så viktigt?” Frågar jag.
”Det handlar om energier. För att du ska kunna ta in mig så bra som möjligt.”
Gud får mig att känna mig som att jag är starkast i hela världen och att jag kan klara av vad som helst.
”Det kan du också.” säger gud som hör vad jag tänker. ”Tror du inte på det? Du måste införliva vad du tror med hur du faktiskt handlar. Visa att det du tror är sanning för dig. Leva det.”

Jag tänker på mina nära och kära som har (eller kanske har) problem med sina hjärtan. Pappa, min morbror och Sonja. Jag säger till gud att jag inte ska fråga nåt som jag inte vill veta svaret på, men frågar vad jag då ska göra istället för att fråga.
”Då ska du be för dem. Det du inte frågar om kan du be för.”
”Ja såklart. Det är bra.”
Jag tänker på dem alla och även mamma. Hur kära de är för mig. Hur mycket jag fått av dem som jag så oändligt tacksam över.

Efter att jag har bett för mina kära tänker jag på 13-åringen. Det hon pratade om häromdagen – att hon vill utveckla sin andliga och synska sida, men att hon inte vet hur. ”Hur kan jag hjälpa henne där? Hur ska hon göra?”
”Genom att prata med henne om såna saker. Det gör du ju redan delvis, men du kan göra det mycket mer. Sätt dig ner med henne i lugn och ro och prata ordentligt om det. Berätta mer om hur det är för dig. Var ärlig och öppen.”
”Ni kan också meditera tillsammans. Men där behöver hon lite hjälp. Hon skulle behöva ha något ljud på. Du inser inte riktigt hur det är för henne, men hon kommer att ha svårt att meditera om det är helt tyst. Ingen musik med ord hon kan känna igen, men hon ska inte ha total tystnad. Det kan också vara bra i början att ha ett tema att meditera över.”

Jag återgår till det vi pratade om i början – att jag ska införliva vad jag tror på i mitt liv. Och kanske framför allt komma vidare. Jag lunchade med Sonja idag och då pratade vi om något som jag tycker är frustrerande med mig själv och som jag ofta hamnar i – att jag gör något till en viss punkt, sen känner jag mig liksom nöjd och går inte vidare, går inte djupare, fullföljer inte. Det gäller ju till och med mina samtal med gud. Jag tar liksom en paus när jag kommit en bit på vägen och går kanske inte ens vidare utan yttre påtryckning.
”Vad beror det på, att jag så ofta gör såhär? Är det rädsla?”
”Delvis rädsla. Men framför allt brist på tro.” säger gud och gör en paus, liksom för att understryka det. ”Om du kunde tänka dig den absolut bästa visionen av en framtid du skulle vilja ha, hur skulle den vara? Och tror du att du skulle kunna ha en del i att den framtiden blev verklighet? Tror du inte att du kan göra precis vad som helst som du vill? Och vore det i så fall värt att kämpa för, att skapa den framtiden?”
”Ok. Jag ska säga vad min vision av den framtid jag skulle vilja ha är. Det är ett liv på vår fina jord, fast jorden är helt hälsosam och frisk. Det är en värld där vi förstått att vi alla är ett och lever i enlighet med det.”
”Precis. Och hur tror du att du kan bidra till att den världen blir verklighet?”
”Jag känner nu att du tänker att det är att skriva om våra samtal och att föra fram ditt viktigaste budskap – att vi alla är ett.”
”Det vore verkligen ett bra sätt att bidra till att den världen blir verklighet, tycker du inte det? Och ja, det är det viktigaste som människorna behöver förstå nu. Det finns ett oändligt behov hos människorna. Många är vilsna. Många längtar efter att få höra och förstå det här. Ser du nu en väg framåt? Tror du på den?”

Jag tänker på att jag insett att så mycket hänger ihop. Häromdagen kunde jag till exempel hitta mitt passerkort genom att visualisera var det fanns. Då hade jag letat igenom hela lägenheten två gånger, men när jag öppnade upp mig och försökte se för mitt inre var det fanns, fick jag direkt se en bild av en väska som jag inte letat i och där fanns kortet!
Det fick mig att tänka till mer på hur allt hänger ihop, när även såna ”petitesser” verkar finnas att få tag i. Jag skulle vilja lära mig mer om hur allt sånt fungerar rent praktiskt och konkret. Jag frågar om gud har några tips på var jag kan lära mig om det.
”Allt handlar om energier. Ditt passerkort har en vibration och när du fokuserade på det så kunde du se det. Din och min kommunikation är också en energi. När du ”ställer in dig” på den så kan vi prata. Och som vi har pratat om förut så finns det olika energi och vibrationer i olika mat och om du ”lyssnar in” den, så kan du känna vilken som är bra för dig och vilken som inte är det.”
”Ja, det har du berättat. Och var kan jag lära mig mer om det, hur det funkar?”
”En bra start är att lära dig om chakran och hur de olika energibanorna funkar där. De är i stort sett korrekta. För er värld. Sen finns det mycket annat att lära sig om energi. Bioenergi till exempel. Mycket som har ordet energi i sig. Men det viktigaste nu är att du börjar skriva. Sen kan du läsa mer. Det finns många som väntar på att få höra av oss.”

Att välja sin verklighet

Samtal med gud 2018-05-13

Jag skulle delta i ett cykellopp i Berlin. Hade fått startplatsen i julklapp av min man och han hade ordnat med barnvakt så vi kunde ha en långhelg där tillsammans. Jag blev väldigt glad över den presenten och såg verkligen fram emot loppet.

Sen blev 4-åringen förkyld veckan innan vi skulle åka och jag började känna lite kli i halsen förra helgen. I samma veva tyckte jag att det gick så bra med det här att äta mindre socker (som ju gud varnat mig för) så jag tänkte att jag kanske kunde unna mig bara lite grann lördagsgodis i alla fall? Så jag tryckte i mig rätt mycket godis samtidigt som jag märkte att jag hade kli i halsen. Hann tänka tanken att jag kanske eldade på en förkylning…

Sen blev jag mycket riktigt förkyld och när det började luta åt att jag inte skulle kunna cykla i Berlin så tänkte jag tillbaka på det här med godiset jag ätit och gissade att poängen med förkylningen var att det skulle funka som en påminnelse att jag inte skulle falla tillbaka i att äta massa socker. Jag bad till gud att jag skulle bli frisk i tid till loppet och försökte ”tänka” mig frisk. Men det hjälpte inte, utan jag blev bara sämre. Vi åkte i alla fall till Berlin och jag hoppades att jag skulle bli bättre innan loppet. Två kvällar innan kände jag mig riktigt pigg och vi gick och hämtade ut startnummer, men senare på kvällen blev jag jättetrött och fick rejäl feber. Så jag fick till slut ge upp tanken på att vara med i loppet. Dagen efter gick vi en liten promenad i stan och sen åkte jag hem till lägenheten vi hyrt på Airbnb, vilade och läste i en bok av Neale Donald Walsch – “Home with God”. Lägenheten hade en fin liten trädgård, som jag satt i och läste. Jag messade Sonja en bild av trädgården, boken och bordet jag satt vid och berättade att det inte blev något cykellopp, men att jag hade det ganska bra ändå.

Men jag var rätt besviken, eller förvånad, eftersom jag tyckte att jag hade fattat budskapet om sockret och på något sätt förväntat mig att jag skulle bli frisk igen när jag “fattat budskapet” med att bli sjuk.
Så jag pratade med gud om vad som egentligen var poängen med att jag inte skulle få cykla i Berlin. Vad var guds mening med det här?

Gud sa att hon inte gjort någonting alls. Det var jag själv som sett till att det blivit precis såhär.
”Är det jag själv? Mitt övermedvetna jag i så fall. Så då får du hjälpa mig att förstå. Men jag har ju fattat det här med sockret nu. Är det för att jag säkert inte ska glömma det, som jag inte låter mig cykla loppet då?”
”Titta djupare än så. Finns det något mer där än det med sockret?”
”Tja, jag kan ju se att min man antagligen fått det mindre stressigt i Berlin i och med att jag inte ska vara med i loppet. Och han fick tid för sig själv nu, när jag åkte tillbaka till lägenheten och vilade, medan han kunde gå omkring för sig själv, som han ville.”
”Ja, ni har tillsammans frigjort tid för er. Och vad gjorde du medan han gick omkring?”
”Jag läste ju i din bok – Home with God.”
”Och vad läste du om i den? Var det något speciellt du fastnade för?”
”Jo, det var ju det där om att det inte finns någon objektiv verklighet. Vi skapar vår egen verklighet genom hur vi upplever verkligheten. Och det är vi själva som väljer vilken verklighet vi upplever.”
Då drabbas jag av insikten att det ju precis är det här handlar om allra mest. Att den här resan inte alls gått som jag tänkt mig, men att jag har ett perfekt tillfälle att välja hur min verklighet är nu. Bara jag tror på att jag själv har det valet. Det var det som var den viktigaste grejen! Sockret var inte alls det viktiga i den här historien.
Så ser jag framför mig hur jag sitter och läser boken i trädgården, kommer att tänka på Sonja och skickar en bild på när jag sitter och läser. Och då inser jag att sidan (jag läste ganska många…) i boken som syns i bilden jag skickade är den som handlar precis om det här! Avsnittet om att objektiv verklighet inte existerar, utan bara den verkligheten vi skapar själva.
Jag var tvungen att leta upp bilden jag skickade i telefonen och zooma in på texten. Och mycket riktigt – precis den texten var det. Mind blown!

När vi kommit hem från Berlin reflekterade jag lite mer över det hela och kom fram till att en annan bra lärdom var att alltid ta ut glädjen i förskott!
Fast det aldrig blev något lopp så hade jag haft sån glädje av den här julklappen i fem månader! Ända sen min man förklarade att han köpt en startplats åt mig och fixat barnvakt av snälla svärföräldrar. Varje gång jag tänkte på det hade jag föreställt mig hur det skulle att bli att cykla den sista biten – från segergudinnan, genom Tiergarten och upp till målgången vid Brandenburger Tor. Och då hade jag blivit så otroligt glad.
Slutsatsen alltså: ta alltid ut all glädje i förskott! Det finns inget att förlora.

Om att visa vägen

Samtal med gud 2017-04-27

Jag pratar lite med gud i duschen på morgonen och jag funderar på min framtid. Jag kommer att tänka på min ljusvarelsedröm som jag hade när jag var tonåring. Det var den starkaste dröm jag någonsin haft och som en riktig uppenbarelse. Jag och en vän spekulerade om ifall det kan finnas en sån verklighet någonstans, någon gång. Jag upplevde som att det var livet efter detta. Jag togs emot av strålande varelser, som liksom var gjorda av ljus. Det var en otroligt kärleksfull tillvaro och jag fick lära mig en massa saker i en utvecklingsprocess. När processen var fullbordad fick jag gå tillbaka från början och göra samma sak en gång till. Men då insåg jag att jag såg helt nya saker och andra aspekter av processen än jag gjorde första gången. Och jag kunde hjälpa andra, som var nya, och visa dem vägen genom processen.
När jag står i duschen och tänker på drömmen inser jag att den kan beskriva hur jag ska agera här på jorden.
Först lär jag mig själv och utforskar min väg, sen kan jag visa andra hur jag gjort för att gå den vägen. Och samtidigt som jag visar andra lär jag mig själv nya saker och upplever nya aspekter. 
Och jag förstår att det är huvudsaken – att inte berätta för andra hur de ska vara eller göra. Utan att hjälpa dem att se och höra. Men aldrig vad de ska se och höra.

Gud i allt och om andras vilja

Samtal med gud 2018-04-19

I natt börjar jag med att säga hej till gud, att det var länge sen vi pratade. Gud säger ”Vi pratar ju hela tiden!”
Jag tackar för den kommunikationen vi har nu, känslan jag har av att alltid vara glad oavsett vad som händer ”på ytan”. Jag känner mig så tacksam över det och säger att jag alltid vill känna såhär. Jag tackar för alla tecken och hälsningar jag får från gud. Som koltrasten som sjöng i ett träd ovanför mig när jag cyklade hem idag.
”För visst var det du?” frågar jag gud.
”Ja.” svarar gud.
”Fast det förstås, du är ju i allt?”
”Ja.”
”Så då var det inget speciellt med just den koltrasten?”
”Eller så är allting speciellt. Tror du inte jag menar vad jag gör? Tror du inte jag pratar med dig? Den domherreflocken som kom när du och din 4-åring satt och tittade i fönstret, tror du inte det var jag? Där du ser mig, där är jag.”
”Ja. Ja, jag tror ju det. Tack! Jag känner mig så himla glad och jag ska verkligen se dig i allt! Jag ser fram emot allt! Jag är så glad att få leva i den här världen nu och att vi har evigt liv och att vi leker den här leken här och nu. Det är så häftigt! Jag ska njuta av allt!”

”Och så skulle jag ju fråga om 13-åringens skolios. Som Sonja tyckte.”
”Pratar vi inte om det hela tiden?”
”Jo. Jo, kanske det. Det kanske är därför jag inte känt så stort behov av att fråga – för att jag känt svar ändå. Men nu frågar jag ordentligt då – hur ska vi göra med 13-åringens skolios?”
”Som jag har svarat – du gör precis rätt nu. Låt henne prova med korsetten. Och låt det vara hennes eget val. Du har ställt henne inför olika alternativ och förklarat vad de innebär och konsekvenserna av valen. Nu är det hennes eget val. Och det är viktigt. Och hon har ju också gjort sitt val.”
”Men jag ska väl inte låta henne vara helt själv i det valet och låta henne ta alla initiativ till att sätta på korsetten? Det känns som det inte kommer hända så mycket då.”
”Du ska pusha på henne lagom mycket, precis som du gör nu. Men inte så mycket så att hon inte känner att det är hennes val längre. Ni är inne på en bra och viktig väg.”
”Tack. Nu känns det tryggt.”

Nu börjar mitt huvud och nacke röra sig i såna där stretchiga rörelser som de så ofta gör när jag mediterar.
”Men är det verkligen dags för det här nu?” säger jag.
”Lyssna på din kropp,” säger gud ”den vet vad den behöver.”
Jag låter kroppen hålla på och hindrar den inte. Efter lite huvudstretching gör den en helt ny rörelse med armarna rakt ut från kroppen och sen i en båge upp över/framför huvudet med handflatorna inåt. Sen gör händerna en ganska snabb rörelse med handflatorna fortfarande inåt, sen ner framför ansiktet och framför ansiktet vänder handflatorna utåt och liksom trycker/skjutsar bort någon osynlig energi från mitt ansikte tills armarna blir helt utsträckta igen. Kroppen fortsätter göra så fem gånger, sen blir det mindre rörelser där händerna skjutsar iväg energi från munnen och uppåt mot hjässan i en rät linje. Det känns som att jag tar bort skräp från min tredje öga, är väl den bästa tolkning jag kommer på.

Jag tänker att jag måste fråga Sonja, som kan det där med yoga, om det finns någon liknande yogarörelse.
Jag frågar gud vad det är kroppen håller på med.
“Kroppen vet vad den behöver. Lyssna på den. Den behandlar energier. Vi har ju talat om detta förut – att allt har olika energier, allt ni stoppar i er och allt ni tar in.”
”Men påverkar kroppens energier verkligen själen?” frågar jag.
”Energierna här i kroppen kan påverka din kontakt med din själ. Och hur effektiv och tydlig kommunikation du har med din själ.”
När kroppen gjort ovanstående rörelser några gånger känner jag att jag blir helt överväldigad och det känns som att jag ser ett blåaktigt sken framför pannan.
”Är det min själ jag ser nu?”
”Du ser mig tydligare”, säger gud.

Energiboost och att leva som man lär

Samtal med gud 2018-02-21

Några dagar nu har jag känt mig lite nere och inte så nära gud som senaste tiden innan. Och jag har inte haft något ”ordentligt” samtal med gud, för varje kväll har jag hållit på med annat och så gott som somnat direkt vi börjat prata.

Ikväll hann jag knappt sätta mig upp i sängen och sluta ögonen förrän gud började prata.
”Gömmer du dig för mig?”
”Gör jag? Ja, det kanske jag gör.”
”Och du gömmer dig för din man. Du har dragit ihop dig, dragit ner din låga på sparläge. Du låter inte din energi flöda.” “Känner du dig avvisad?” frågar gud och visar mig när jag var hos mediet som sa att hon inte såg något barn och när min man sa att han ändrat sig om att vilja ha ett barn till.
”Ja, så är det nog.” säger jag.
”Glöm nu inte att det är du som har makten. Och skaparkraften. Det du önskar kan du skapa. Det är du som bestämmer. Men göm inte undan dig själv och stryp inte din energi.”
”Ok. Men jag måste känna dig igen. Det känns som jag förlorat kontakten med dig lite. Jag behöver inte ställa frågor ikväll. Jag vill bara uppleva dig.” ”Då får du vara stilla och öppna upp dig.”

Jag sätter mig lite bekvämare tillrätta, med knäna upp mot huvudet och armarna ner efter sidorna. Jag får en impuls att vända handflatorna uppåt för att ta emot energi. Men det känns som att knäna blir som en mur som blockar energin mellan händerna, så jag sätter mig med benen i skräddarställning och händerna med handflatorna uppåt på knäna. ”Konstigt,” säger jag, ”jag som aldrig gillat att sitta i skräddarställning. Kanske det ligger något i de där gamla yogamästarnas idéer om en optimal sittställning för att kommunicera med det högre medvetandet.”
”Ja, tror du att du är den enda jag pratar med? Tror du inte det finns en anledning att de kommit fram till en viss ställning under tusentals år?”
”Det låter rimligt.”

Jag sätter mig i rätt ställning, slappnar av och öppnar upp mig. Känner mig på gränsen till löjlig, för direkt åker mina mungipor upp i ett jätteleende som jag inte kan värja mig emot. Jag känner sån enorm energi och glädje, som värsta knarkruset (antar jag) och känner mig helt uppfylld, som jag känt veckorna tidigare.
”Ja!!” säger jag till gud. ”Precis det här var det jag menade. Tack!!”
Jag sitter och fånler och känner mig helt strålande.
”Nu känns allt fantastiskt igen! Nu ser jag fram emot allt som kommer i livet igen. Tack för att jag fick den här känslan tillbaka!”
”Glöm nu inte att se mig överallt och att öppna upp och låta din energi flöda. Alltid.”
”Jag ska göra mitt bästa.”
”Och känn aldrig några krav från min sida. Jag har inga krav på att du ska prata med mig en viss mängd tid. Du såg ju nu till exempel, att få den känslan av mig gick på några sekunder. Och det är ok. Du är alltid helt fri.”

Jag känner mig så otroligt stark och full av god energi att jag tänker att jag skulle skicka en del av den vidare. Jag tänker på vår gamle granne som jag träffade idag. Han har grön starr och får sämre och sämre syn för varje dag. Jag tänker att jag inte vet vad hans själs plan är, men att jag vill skicka all god energi jag kan till honom.
”Det är bra”, säger gud. ”Men handling är en ännu starkare energi. Praktisera det du vill sända ut.”
Jag känner lite tveksamhet. Vill helst inte hamna i en situation där jag känner mig ansvarig för honom och känner att jag har ännu en att ta hand om. Gud säger att det räcker att visa att jag finns tillgänglig och att jag är beredd att hjälpa honom. Jag behöver inte göra mycket. Jag bestämmer mig för att prata med honom i morgon och erbjuda mig att hjälpa till om det behövs. Jag har ju faktiskt tiden nu – att se och bry mig om andra människor.
Och jag tänker på hur det är på jobbet, hur galna liv vi lever. Så mycket tid och energi vi lägger ner på sådant som egentligen inte är viktigt att vi upplever att vi inte har tid att göra det som är viktigt. Tänk om alla jobbade mindre och hade tid att prata med och handla till sin gamla granne. Jag tror att alla skulle må bättre då.

Möte med ett medium och fri vilja

Samtal med gud 2018-02-15  

Igår var jag hos ett medium som ger vägledning med hjälp av änglar och änglakort. Vi pratade mycket om vår familj, hur vi är i våra olika roller och allt vi gått igenom tillsammans med vår 13-åring. 

Jag frågade henne också om vi kommer få fler barn, eftersom det varit mycket i mina tankar. Hon såg att det fanns någonting som jag behövde föda fram, men inte nödvändigtvis att det skulle vara ett barn, utan kanske något som var resultatet av min egen personliga utveckling. Hon var väldigt inne på att jag verkligen skulle tänka över mina motiv för att skaffa ett barn till och trodde att jag skulle fokusera på min egen utveckling nu. Hon upprepade flera gånger att jag verkligen skulle tänka över mina motiv för att skaffa barn. Jag upplevde lite att det kanske var hennes egna tankar och känslor som spelade in här. Hon sa att hon hade gått igenom två tonårsperioder med sina döttrar och var så glad att det var över och hon sa att hon inte skulle skaffat hund, för att hon kände sig så uppbunden av det.  

Hon använde änglakort och det kortet som visade huvudtemat för året (som hon la först och högst upp) var the Empress – ängeln Gabriel, som tydligen står för moderskap. Efteråt googlade jag på det och det beskrevs såhär: “Whether you are trying to give birth to a child, nurture life into plants or pets, or help a new project or business to grow, your creative endeavors will be successful.”  

Mina tankar och känslor efter detta var lite blandade. Men det som jag känt starkast efteråt är att jag ska ta ansvar för mina egna val och att ingenting är ödesbestämt eller något som någon annan väljer åt mig. Det är jag som väljer. Och jag ska inte gå utanför mig själv för att avgöra vad som är viktigt och sant för mig.

När jag talade med gud idag så bekräftade hon mig i att det är jag som har all makten här. Min fria vilja är total. Jag frågade gud/mediterade över vad jag ska fokusera på och ägna mig åt den närmaste tiden. Gud tyckte jag skulle studera, studera noggrant. Och lyssna, lyssna, lyssna. Läsa i böcker, vara uppmärksam på mina tankar, sen känna igen det jag lärt mig överallt omkring mig. Vara uppmärksam på alla sätt som gud talar till mig. Se gud i allt, för gud är i allt. Och praktisera det jag lärt mig, för det är det enda sättet att verkligen uppleva det och att vara i tron fullt ut. Manifestera det. Gud är ursprunget – tanken. Men handling är gud upplevd och manifesterad.

Om att följa sin egen sanning

Samtal med gud 2018-02-06

Vi pratar om mediet som jag ska träffa om en vecka. Hon använder tarotkort och pratar med änglar. jag har aldrig gått till ett sånt medium förut.

”Är det en bra idé att jag träffar henne?”
”Det får du gärna göra. Hon är mina kära vän. Och alla sätt du får höra ditt budskap på är bra sätt.”
Jag frågar om det finns olika sätt att prata med gud. Vem är det egentligen jag pratar med? Är det en guide, ängel eller gud?
”Det finns många olika. Den du har valt att tala med är gud för dig. Du har valt att prata direkt med källan. Det är samma som Ami¹ pratar med. Och som Neale² pratar med.”
”Det här mediet då, som pratar med änglar?”
”Ja, hon pratar med änglar. De har tillgång till samma information som jag.”

Jag har funderat på en annan sak, sedan Sonja berättade om det. Det var en man som också var medial som hon skickade en video med till mig. Det lilla jag såg av honom så lät hans budskap lika de jag, Ami och Neale fått. Men så berättade Sonja att han sagt att det bara är det han kanaliserar som är rätt, att man inte ska lyssna på andra mediala budskap. Det fick jag inte ihop i mitt huvud. Om det nu är gud som talar till honom och han tar emot kloka budskap, hur kan gud ha missat att ge honom ett så väsentligt budskap, eller hur kan han ha misstolkat det? De frågorna ställde jag till gud som fick svara tre gånger innan jag var nöjd.
”Hans bestämda uppfattning är att allt som han tar emot är sant. Han kan se bitar av sanning i andras kanaliseringar, men i sina kanaliseringar ser han bara fullständig sanning. Så är det ju också för honom, allt han tar emot är verkligen sant. Hans sanning.”
”Men hur kan han missa detta att alla ska hitta sin egen sanning? Det känns som ett så enormt centralt budskap från dig?”
”Ja. Ja, det är verkligen det viktigaste. Ni ska aldrig tro på att någon annan har sanningen åt er. Lita bara på er inre röst och det ni intuitivt känner i kroppen. Det är som testet ni gjorde med sockret hemma hos Sonja³. Den ”ordlösa sanningen” är den ni känner inne i kroppen, i hjärtat eller magen. Det är samma slags test.”
”Men varför kan han inte förmedla detta, om nu det är det viktigaste?”
”Han är i en sån utvecklingsfas att det är väldigt viktigt för honom att ha rätt. Även mediala personer kan blanda in sina egna uppfattningar i det de förmedlar. Det har jag sagt till dig förut att man kan blanda in sina egna tankar. Därför är det väldigt viktigt att du (och en eventuell mottagare) känner efter om detta verkligen är en sanning för mig.”
”Hm, nu gör du mig ändå osäker. Osäker på vad jag kan förmedla och på hur andra kan ha så fel.”
”Det handlar egentligen inte om rätt och fel. Det handlar om utveckling och olika faser. Personen vi talar om kommer att märka att han misstagit sig och det kommer hjälpa honom mycket i sin utveckling.”
”Men andra då, som han kanske givit fel budskap?”
”Det har han inte gjort. Jag förmedlar bara sånt ni är redo att höra. Och era egna tolkningar och tankar är inte heller skadliga. Det kan de inte heller vara, eftersom ni alla är ”med på det här”. Ni gör det här tillsammans, ni hjälper varandra med era olika utvecklingar och det ni vill uppleva här.”
”Så vi kan inte skada varandra med de budskap vi förmedlar?”
”Inte egentligen, nej.”
”Men nu tycker jag det blir väl metafysiskt. Vi kan väl skada andra genom att leda dem in på fel spår eller berätta saker de inte vill eller borde höra? Och det finns väl människor som förmedlar sanningar och de som inte gör det?”
”Som vi sagt förut – alla väljer sin egen sanning. Och det är precis så det ska vara. De du lyssnar på och ger din uppmärksamhet nu, ger de dig sanningen?”
”Ja, så känns det ju verkligen.”
”Då är det din sanning nu och den väg du väljer att gå nu. Och de som till exempel väljer att lyssna på Mr Trump (för att ta ett aktuellt exempel) väljer det som sin sanning nu. Och dem ska ni verkligen inte förakta! De gör ett stort jobb för att ni kollektivt ska uppleva hur den sanningen känns och att välja vart ni ska gå härnäst. Och tro mig, det blir åt ett fantastiskt håll!”
”Oj, ok. Nu har vi verkligen gått igenom det här med sanning. Så du menar att om det är någon som känns som den inte säger sanningen, så ska man bara välja bort det?”
”Ja.”
”Och inte bry sig om att ”rätta” den personen eller berätta för andra att den har ”fel”?”
”Precis.”
”Men ska man inte protestera om man hör något som är helt galet och orättfärdigt?”
”Du ska alltid säga din sanning. Och när någon annan då hör din sanning så kan den avgöra om det är en sanning också för den. Men det är ingen nytta med att påpeka att en annan har fel bara för att visa att den har fel. Visa istället din sanning, som då kan vara en alternativ väg.”

¹ Ami är ett medium som kanaliserar “Kosmos”
² Neale Donald Walsch, som kanaliserar gud
³ Vi gjorde ett test där kroppen berättar vad som är bra och inte bra för den. Vi höll en matvara i handen med utsträckt arm och ansträngde oss allt vi kunde för att hålla armen uppe. Det visade sig att vi var olika känsliga för olika saker. Till exempel kunde jag hålla ett kaffepaket med utsträckt arm utan problem. Samma sak med med en citron. Men när jag fick ett sockerpaket i handen (som inte var tungt) var det helt omöjligt att hålla armen uppe.

Om att skriva

Samtal med gud 2018-01-30

Idag när jag var ensam hemma på dagen kom jag ihåg att gud ville att jag skulle skriva med papper och penna när vi pratade.

Jag satte mig ner i soffan med block och penna och försökte fokusera. Jag tycker det är svårt att ha samtalen med gud med öppna ögon, så jag blundade för att få kontakt först. Det tog ett litet tag innan jag kände att vi hade kontakt.

”Vad är det du vill att jag ska skriva? Ska jag skriva en bok eller vad är detta?”
”Vad vill du skriva?” frågade gud. ”Vill du skriva en bok?”
”Kanske.” svarade jag.
”Varför?”
Jag tänkte efter ett tag och försökte verkligen vara ärlig.
”Kanske för att få pengar?”
”Är det bara därför?”
”Nej. Nej, jag vill ju hjälpa folk med deras andlighet och att hitta sig själva. Att lita på sig själva och lyssna på sig själva. Och lyssna på dig, som finns inom dem. Jag vill göra något meningsfullt! Men jag känner inte att jag är redo för det ansvaret och vad det innebär. Jag vet inte om jag kan leva upp till att vara en sån person som skriver en sån bok. Jag vill inte att folk ska börja se på mig annorlunda. Om nån skulle se på mig med vördnad, typ, som nån andlig mästare eller så. Jag tror inte jag skulle klara eller gilla det.”
”Hur skulle du vilja att det var då?”
”Jag skulle vilja att jag var en vanlig person som pratade med andra vanliga personer.”
”Är du redo för ansvaret att skriva en sån bok då?”
Jag tänkte efter ett tag.
”Ja. Ja, jag tror det. Typ en ”andlighet för dummies”.
”Det är väl en jättebra titel.”Så satte jag mig ner och skrev fyra sidor. Tilltalet i den var ”jag” och jag kände det som att det var jag som skrev den med inspiration från gud, inte ”det här är mitt budskap till världen! /Gud”. Samtidigt försökte jag inte styra för mycket, utan lät orden komma av sig själva. Jag reflekterade lite över att jag inte helt gillade språket. Tyckte det kändes lite för banalt på något sätt. Får se om jag låter det vara så.

Efter att jag skrivit fyra sidor kände jag att det var dags att sluta för idag och la ifrån mig pennan. Jag var på väg att resa mig upp när gud sa att hon ville prata lite.
”Ok, vi kanske ska avsluta också.” sa jag. ”Var det det här du ville skriva?”
”Nej, det var det här du ville skriva.”
”Haha, ja det förstås. Du är omöjlig!”
”Vi har ju pratat om det förut och du har själv sagt det till andra, att mitt budskap kommer med så många olika röster och ord och former, för att ni lyssnar till budskapet på olika sätt vid olika tillfällen av er utveckling. Det här är det sätt som du längtat efter att föra vidare ditt/mitt budskap på.”
”Jag ja, såklart. Haha. Tack. Jag älskar dig.”

Om min syn på andra

Samtal med gud 2018-01-29

Idag träffade jag några bekanta som jag haft komplicerade relationer till. Och ikväll när jag pratade med gud tänkte jag tillbaka på dem. Den första jag tänkte på, hade jag sett med nya ögon ikväll och jag kände så mycket kärlek till honom och tänkte att han verkligen har ett hjärta av guld. Jag tänkte lite till på honom och frågade gud vad det handlar om att han är överviktig och ganska isolerad.
”Vad tror du?” frågade gud tillbaka.
”Att han saknar kärlek till sig själv och inte värderar sig själv.” svarade jag. Jag tänkte på att jag är stolt över honom och stolt över att vara hans vän. Tänker på att jag varit lite snobbig och mån om att uppfattas som cool själv och kanske skämts för att ses med honom. Och jag känner mig så befriad nu, som inte ser honom så. Det känns som jag lyfter bort skal på skal av osäkerheter och rädslor hos mig själv och det är verkligen en enormt befriande känsla.

Jag tänkte på olika människor som var där idag och kände in deras vibrationer. Sen försökte jag känna in speciellt en kvinna som jag funderat mycket över – min relation till henne och hur hon är. Jag kände hennes vibration väldigt, väldigt svagt. Det kändes som att hon var invirad i hundra lager vadd och hade krympt ihop sig själv längst in. Hon var så rädd för världen och för att vara någon i den att hon hade förminskat sig och försökt att dölja sig helt.
”Vad är det här?”, frågade jag gud. ”Är det verkligen henne jag ser eller är det min bild av henne?”
”Båda.” svarade gud. Men då började jag tänka massa annat och så blev jag osäker på om det var rätt svar, eller om jag kanske inte lyssnade in ordentligt och bara fick ett svar från min egen hjärna.
”Det första svaret du får är rätt” sa gud då.
”Vilket var det? Jag har glömt.”
”Båda.”
”Så det är både en sann bild av henne och min egen uppfattning om henne?”
”Tror du det är skillnad?”
”Ja, det finns väl en riktig person och min uppfattning om henne – som är något annat?”
”Allt i den här världen är din referensram. Det finns inget som är opåverkat av din bild av det. När du tänker annorlunda om något, då förändras det.”
”Puh, det är jobbigt med den här metafysiken. Men hur ska jag förhålla mig till det då? Ska jag provocera fram någon reflektion hos henne genom att ställa skarpa frågor, eller komma med påståenden som hon måste ta ställning till?”
”Det kan du göra om du vill. Det kan framkalla en reaktion och en tanke. Men det enda du egentligen kan påverka och det enda du behöver bry dig om är din upplevelse och hur du påverkar den. Om vi börjar från början – tror du att den här personen är en odödlig, strålande själ och en del av gud, precis som du är?”
”Ja, det gör jag ju.”
”Det bästa du kan göra då är att visa det för henne. Hylla det gudomliga du ser i henne. Då tar du fram det som varit dolt för dig. Och därigenom visar du det för dig själv.”
”Hur ska jag göra det rent praktiskt?”
”Du behöver inte göra mycket. Försök bara att anamma den synen och se hur det förändras.”
”Jag är orolig att jag kommer trycka ner eventuella negativa känslor jag kommer få.”
”Ljug aldrig för dig själv. Genom att vara ärlig och ta fram dina känslor och titta på dem kan du förändra dem. Det första steget till förändring är att medge hur det faktiskt är. Utan medvetenhet finns ingen grund att bygga förändringen på.
Jag njuter verkligen av dina och Sonjas samtal. Er ärlighet där. Ni tar er framåt fort nu.”
”Brukar du lyssna på dem?”
”Jag är med där. Också. Så klart.”

Jag tackar gud för alla bra svar och för alla fina människor jag har omkring mig. All kärlek jag får. Det känns som hjärtat ska svämma över igen. Jag får en impuls att hålla min högra hand kupad runt hjärtat, ca fem cm från kroppen. Det känns otroligt skönt, som att jag håller kvar all den där kärleken jag känner. Det känns som att handen blir alldeles varm. Jag börjar fundera på om det finns något man kan göra med detta på andra människor. Gud säger att man kan ta den energin och massera andra med.

Vi pratar igen om att skriva ner våra samtal mer direkt. Gud vill igen att jag ska skriva med penna. Jag tycker det blir krångligt att skriva på paper när jag sitter i sängen på natten bredvid ett barn, som jag brukar göra när vi har samtal. Gud tycker att jag ju är ledig en del dagar nu och ostört kan skriva dagtid. Jag ger med mig och lovar att prova.

 

Om tacksamhet och barnuppfostran

Samtal med gud 2018-01-18

I kväll känner jag mig så väldigt glad och tacksam. Jag har känt så ganska länge nu. Mycket på grund av att jag gått Neale Donald Walshs kurs “Awaken the Species” och verkligen försöker leva som jag tror, med hjälp av den. Försökt föra in det jag tror på i min vardag, så det inte bara blir något intellektuellt, utan tillämpa det rent konkret i mitt liv.
Och jag har känt mig närvarande med gud varje dag i vardagen. Jag uppskattar allt så mycket! Jag uppskattar att vara med Sonja och hennes vänner, att träffa mina vänner och mina släktingar. Jag uppskattar all vacker musik som finns och allt vackert i naturen. Det är så lätt och självklart att se det bästa i människor. Jag ser mer skönhet, perfektion och utveckling i världen. Det känns som jag uppskattar allt som det är just nu – i sitt perfekta ögonblick av utveckling. Jag älskar den känsla jag har nu och önskar att jag kommer stanna i den länge. Det känns som mitt hjärta svämmar över, jag förstår verkligen det talesättet, för det är precis så det känns.

Jag börjar med att tacka gud för allt som jag känner mig så glad över nu och att jag får känna så. För första gången på länge (eller nånsin?) känner jag att jag verkligen älskar livet. Älskar varje ny dag.

Jag tackar för min fina familj. Min fine man, fina 13-åringen och fina 4-åringen. Tackar för att 13-åringen är glad igen och att vi skrattar och skojar med varandra igen. Tackar för att min kusin lever och har hälsan och tänker på allt de gått igenom, hela hans familj, hans mamma och bror. Hur oroliga alla måste ha varit.

Jag tackar gud för hennes små ”knuffar” i rätt riktning, eller kanske snarare knuffar vidare.
Jag tackar för att gud hjälper mig att inte känna mig rädd och på att öva mig på att släppa rädslan i olika situationer. Jag känner mig verkligen rädd mer och mer sällan.
Jag tänker på de ”HEB:s” som nämns i Awaken the Species – ”Highly Evolved Beings”. Är det så här de känner?
”Ja”, svarar gud. “Och känner du vilken frihet det är? De är i princip aldrig rädda. Och de känner sig fullständigt fria.”
”Vilken fantastisk känsla!” säger jag. ”Och tänk att växa upp så och känna så redan från att man är ett litet barn. Det måste vara helt underbart.”
Vi börjar prata om barn och hur de funkar. Jag har funderat en del över det på senaste tiden, när jag ser hur en del förskolebarn interagerar med varandra. Ifall det är så att barn har ”onda” instinkter, om de blir översittare och elaka om man inte kontrollerar och styr dem.
Gud säger att barn gör som vi alla gör – de provar sig fram. De har inga erfarenheter, så de gör det som fungerar. Provar de ett sätt och upplever att det funkar, så fortsätter de så. Och de är väldigt lyhörda och ser hur andra gör och provar då de andras beteenden.

Jag undrar hur de ”högt utvecklade väsena” gör med sina barn.
Gud säger att de är väldigt uppmärksamma på sina barn. De vet att barnen blir påverkade av allt. Allt de hör, ser, känner, äter, med mera. Deras barn tar inte efter våldsamt, nertryckande beteende som skadar andra, för det finns inget sådant beteende att härma. Och föräldrarna är uppmärksamma på att gå in och visa på om ett beteende är till nytta eller skada, genom att göra barnen uppmärksamma på det eller resonera om det och visa på alternativ. De är väldigt bra på att ”knuffa” barnen i rätt riktning, som gud gör med oss.
Gud jämför med situationen i pulkabacken igår, när min 4-åring nästan blev påkörd av en annan kälkåkare. 4-åringen ville genast lägga hela skulden på den andra och konstatera vilka fel den andra hade gjort. Där visade jag på att vi också gjort fel, som stått kvar för länge i backen, där alla åker ner. Och jag hade sagt till att vi skulle flytta på oss innan. Gud säger att det är bra att visa på hur situationen ser ut från fler perspektiv och inte bejaka negativitet och skuldbeläggande.

Jag frågar om hur barn relaterar till varandra generellt och kanske framför allt flickor och pojkar på förskolan. Där vill vi ju alltid att barnen ska ”stå upp för sig själva” och säger det är bra när barnen säger ifrån. Det måste väl vara en bra sak? Att man värdesätter sig själv och inte låter sig trampas på eller bli ett objekt.
Gud säger att vi angriper frågan ur ett lite felaktigt perspektiv. Om vårt fokus var att göra det som är bäst för den andre, om vi lärde våra barn det (genom att vara förebilder), då skulle det aldrig ens uppstå som fråga. Gud säger att det är viktigare att tänka på den andre, hur den känner och vad jag kan göra för den, än att ”stå upp för mig själv”. Men det betyder inte att man inte ska förklara sina gränser och säga sin sanning. För sanningen skadar inte.
Jag säger att det låter som en väldigt kollektivistisk och självuppoffrande syn och tänker att det låter rätt likt kommunistiska samhällen, eller andra samhällen där individen inte setts som viktig. Gud säger att det inte alls är samma sak, för att de samhällena byggde på en helt annan grund och människosyn. Människosynen som gud beskriver bygger inte på att alla är lika, utan på att man ser och hyllar det fantastiska i den andra människan. Man ”ger den andra människan tillbaka till sig själv” som gåva, genom att visa den hur vacker den är. Det är egentligen allt vi behöver göra här på jorden.