Kategori: Energi

Om bloggande och den gudomliga leken

Samtal med gud 2018-08-22

Jag sätter mig tillrätta i sängen bredvid 13-åringen som sover.
Jag har undrat över hur jag bäst ska ha händerna när jag pratar med gud, eftersom hon är rätt petig med hur det ska vara. Jag har tyckt det känns bäst att ha handflatorna riktade uppåt och liksom ta emot energi genom dem. Så har jag även uppfattat att gud tycker det ska vara. Men jag har också uppfattat mer och mer att det finns mycket i yogaläran som ger bra råd om hur man förhåller sig till energi. Och i den vanligaste yogaposen sitter man med tummen och pekfingret ihop mot varandra och ”sluter” liksom energibanan så energin går runt inom kroppen. Så tycker i alla fall jag att det känns, men jag är verkligen inte insatt i hur yoga fungerar och praktiserar inte yoga.
Jag provar att växla mellan att hålla ihop pekfinger och tumme och att rikta handflatorna uppåt. Båda känns bra, men jag tycker det känns bäst med öppna handflator när jag ska kommunicera med gud.

Jag har inga speciella frågor till gud idag, så jag säger ”Jaha, vad vill du prata om?”
”Om dig” svarar gud.
”Aha. På vilket sätt om mig?”
”Om bloggandet. Hur känns det inför det?”
”Det känns stort. Och läskigt. Jag vet inte vem jag ska vara i det här sammanhanget. Jag tittar på alla fantastiska andliga lärare och budbärare och känner mig verkligen inte i samma klass som de.”
”På vilket sätt är du inte som de?”
”De är liksom alltid så glädjestrålande och verkar så otroligt trygga och säkra på sin sak. Och de har alltid svar på alla frågor de får.”
”För vems skull måste du vara fantastisk?”
”Tja, jag antar att de som kommer läsa kommer förvänta sig att jag är fantastisk. Att jag har nåt att säga. Att jag har svar på frågor. Att jag är säker på min sak och lever som jag lär. Det känns som mycket att leva upp till.”
”De som kommer läsa kommer inte ha de förväntningarna på dig.”
”Det tror jag att de kommer ha.”
”Inte deras verkliga jag. Inte de som kom hit gör att göra det här med dig. Leka den här leken med dig.”
”Kom de för att leka?”
”Ja. Allt det här är en stor, härlig lek som ni kommit överens om att leka. Det är det vi gör hela tiden. Så du behöver inte ta det så allvarligt. Nu tänker du att deras jag – deras personer här – som är omedvetna om leken kanske kommer döma dig och ha vissa förväntningar på dig. Men du ska inte ta det så allvarligt. Det är bara en lek! Ni borde inte ta någonting så allvarligt. Ni borde skoja om allt! Är det inte så du känt mig i alla år? Ja, känt igen mig?”
”Genom din humor, menar du? Jo, verkligen.”
”Och nu tänker du på det som Herman Hesse skrev om i Steppenwolf – att humorn är en verkligt gudomlig egenskap!”
”Ja, det skriver jag verkligen under på.”
”Så jag säger det igen. Det finns inget att vara rädd för, för det är bara en lek. Det värsta som kan hända är att någon säger att du leker på fel sätt. Och det går ju inte, för då är det ingen lek.”

Om energier och andlig utveckling

Samtal med gud 2018-08-20

Det var länge sen jag hade ett längre samtal med gud nu, mer än korta pratstunder under dagen. Jag har varit för trött efter att barnen somnat eller fastnat i annat jag läst eller tänkt på.

Ikväll är gud är lite petig med hur jag ska sitta för att prata med henne. Jag ska sitta rak i ryggen och med handflatorna uppåt. Och inte ha händerna för långt framåt eller bakåt.
”Varför är det här så viktigt?” Frågar jag.
”Det handlar om energier. För att du ska kunna ta in mig så bra som möjligt.”
Gud får mig att känna mig som att jag är starkast i hela världen och att jag kan klara av vad som helst.
”Det kan du också.” säger gud som hör vad jag tänker. ”Tror du inte på det? Du måste införliva vad du tror med hur du faktiskt handlar. Visa att det du tror är sanning för dig. Leva det.”

Jag tänker på mina nära och kära som har (eller kanske har) problem med sina hjärtan. Pappa, min morbror och Sonja. Jag säger till gud att jag inte ska fråga nåt som jag inte vill veta svaret på, men frågar vad jag då ska göra istället för att fråga.
”Då ska du be för dem. Det du inte frågar om kan du be för.”
”Ja såklart. Det är bra.”
Jag tänker på dem alla och även mamma. Hur kära de är för mig. Hur mycket jag fått av dem som jag så oändligt tacksam över.

Efter att jag har bett för mina kära tänker jag på 13-åringen. Det hon pratade om häromdagen – att hon vill utveckla sin andliga och synska sida, men att hon inte vet hur. ”Hur kan jag hjälpa henne där? Hur ska hon göra?”
”Genom att prata med henne om såna saker. Det gör du ju redan delvis, men du kan göra det mycket mer. Sätt dig ner med henne i lugn och ro och prata ordentligt om det. Berätta mer om hur det är för dig. Var ärlig och öppen.”
”Ni kan också meditera tillsammans. Men där behöver hon lite hjälp. Hon skulle behöva ha något ljud på. Du inser inte riktigt hur det är för henne, men hon kommer att ha svårt att meditera om det är helt tyst. Ingen musik med ord hon kan känna igen, men hon ska inte ha total tystnad. Det kan också vara bra i början att ha ett tema att meditera över.”

Jag återgår till det vi pratade om i början – att jag ska införliva vad jag tror på i mitt liv. Och kanske framför allt komma vidare. Jag lunchade med Sonja idag och då pratade vi om något som jag tycker är frustrerande med mig själv och som jag ofta hamnar i – att jag gör något till en viss punkt, sen känner jag mig liksom nöjd och går inte vidare, går inte djupare, fullföljer inte. Det gäller ju till och med mina samtal med gud. Jag tar liksom en paus när jag kommit en bit på vägen och går kanske inte ens vidare utan yttre påtryckning.
”Vad beror det på, att jag så ofta gör såhär? Är det rädsla?”
”Delvis rädsla. Men framför allt brist på tro.” säger gud och gör en paus, liksom för att understryka det. ”Om du kunde tänka dig den absolut bästa visionen av en framtid du skulle vilja ha, hur skulle den vara? Och tror du att du skulle kunna ha en del i att den framtiden blev verklighet? Tror du inte att du kan göra precis vad som helst som du vill? Och vore det i så fall värt att kämpa för, att skapa den framtiden?”
”Ok. Jag ska säga vad min vision av den framtid jag skulle vilja ha är. Det är ett liv på vår fina jord, fast jorden är helt hälsosam och frisk. Det är en värld där vi förstått att vi alla är ett och lever i enlighet med det.”
”Precis. Och hur tror du att du kan bidra till att den världen blir verklighet?”
”Jag känner nu att du tänker att det är att skriva om våra samtal och att föra fram ditt viktigaste budskap – att vi alla är ett.”
”Det vore verkligen ett bra sätt att bidra till att den världen blir verklighet, tycker du inte det? Och ja, det är det viktigaste som människorna behöver förstå nu. Det finns ett oändligt behov hos människorna. Många är vilsna. Många längtar efter att få höra och förstå det här. Ser du nu en väg framåt? Tror du på den?”

Jag tänker på att jag insett att så mycket hänger ihop. Häromdagen kunde jag till exempel hitta mitt passerkort genom att visualisera var det fanns. Då hade jag letat igenom hela lägenheten två gånger, men när jag öppnade upp mig och försökte se för mitt inre var det fanns, fick jag direkt se en bild av en väska som jag inte letat i och där fanns kortet!
Det fick mig att tänka till mer på hur allt hänger ihop, när även såna ”petitesser” verkar finnas att få tag i. Jag skulle vilja lära mig mer om hur allt sånt fungerar rent praktiskt och konkret. Jag frågar om gud har några tips på var jag kan lära mig om det.
”Allt handlar om energier. Ditt passerkort har en vibration och när du fokuserade på det så kunde du se det. Din och min kommunikation är också en energi. När du ”ställer in dig” på den så kan vi prata. Och som vi har pratat om förut så finns det olika energi och vibrationer i olika mat och om du ”lyssnar in” den, så kan du känna vilken som är bra för dig och vilken som inte är det.”
”Ja, det har du berättat. Och var kan jag lära mig mer om det, hur det funkar?”
”En bra start är att lära dig om chakran och hur de olika energibanorna funkar där. De är i stort sett korrekta. För er värld. Sen finns det mycket annat att lära sig om energi. Bioenergi till exempel. Mycket som har ordet energi i sig. Men det viktigaste nu är att du börjar skriva. Sen kan du läsa mer. Det finns många som väntar på att få höra av oss.”

Gud i allt och om andras vilja

Samtal med gud 2018-04-19

I natt börjar jag med att säga hej till gud, att det var länge sen vi pratade. Gud säger ”Vi pratar ju hela tiden!”
Jag tackar för den kommunikationen vi har nu, känslan jag har av att alltid vara glad oavsett vad som händer ”på ytan”. Jag känner mig så tacksam över det och säger att jag alltid vill känna såhär. Jag tackar för alla tecken och hälsningar jag får från gud. Som koltrasten som sjöng i ett träd ovanför mig när jag cyklade hem idag.
”För visst var det du?” frågar jag gud.
”Ja.” svarar gud.
”Fast det förstås, du är ju i allt?”
”Ja.”
”Så då var det inget speciellt med just den koltrasten?”
”Eller så är allting speciellt. Tror du inte jag menar vad jag gör? Tror du inte jag pratar med dig? Den domherreflocken som kom när du och din 4-åring satt och tittade i fönstret, tror du inte det var jag? Där du ser mig, där är jag.”
”Ja. Ja, jag tror ju det. Tack! Jag känner mig så himla glad och jag ska verkligen se dig i allt! Jag ser fram emot allt! Jag är så glad att få leva i den här världen nu och att vi har evigt liv och att vi leker den här leken här och nu. Det är så häftigt! Jag ska njuta av allt!”

”Och så skulle jag ju fråga om 13-åringens skolios. Som Sonja tyckte.”
”Pratar vi inte om det hela tiden?”
”Jo. Jo, kanske det. Det kanske är därför jag inte känt så stort behov av att fråga – för att jag känt svar ändå. Men nu frågar jag ordentligt då – hur ska vi göra med 13-åringens skolios?”
”Som jag har svarat – du gör precis rätt nu. Låt henne prova med korsetten. Och låt det vara hennes eget val. Du har ställt henne inför olika alternativ och förklarat vad de innebär och konsekvenserna av valen. Nu är det hennes eget val. Och det är viktigt. Och hon har ju också gjort sitt val.”
”Men jag ska väl inte låta henne vara helt själv i det valet och låta henne ta alla initiativ till att sätta på korsetten? Det känns som det inte kommer hända så mycket då.”
”Du ska pusha på henne lagom mycket, precis som du gör nu. Men inte så mycket så att hon inte känner att det är hennes val längre. Ni är inne på en bra och viktig väg.”
”Tack. Nu känns det tryggt.”

Nu börjar mitt huvud och nacke röra sig i såna där stretchiga rörelser som de så ofta gör när jag mediterar.
”Men är det verkligen dags för det här nu?” säger jag.
”Lyssna på din kropp,” säger gud ”den vet vad den behöver.”
Jag låter kroppen hålla på och hindrar den inte. Efter lite huvudstretching gör den en helt ny rörelse med armarna rakt ut från kroppen och sen i en båge upp över/framför huvudet med handflatorna inåt. Sen gör händerna en ganska snabb rörelse med handflatorna fortfarande inåt, sen ner framför ansiktet och framför ansiktet vänder handflatorna utåt och liksom trycker/skjutsar bort någon osynlig energi från mitt ansikte tills armarna blir helt utsträckta igen. Kroppen fortsätter göra så fem gånger, sen blir det mindre rörelser där händerna skjutsar iväg energi från munnen och uppåt mot hjässan i en rät linje. Det känns som att jag tar bort skräp från min tredje öga, är väl den bästa tolkning jag kommer på.

Jag tänker att jag måste fråga Sonja, som kan det där med yoga, om det finns någon liknande yogarörelse.
Jag frågar gud vad det är kroppen håller på med.
“Kroppen vet vad den behöver. Lyssna på den. Den behandlar energier. Vi har ju talat om detta förut – att allt har olika energier, allt ni stoppar i er och allt ni tar in.”
”Men påverkar kroppens energier verkligen själen?” frågar jag.
”Energierna här i kroppen kan påverka din kontakt med din själ. Och hur effektiv och tydlig kommunikation du har med din själ.”
När kroppen gjort ovanstående rörelser några gånger känner jag att jag blir helt överväldigad och det känns som att jag ser ett blåaktigt sken framför pannan.
”Är det min själ jag ser nu?”
”Du ser mig tydligare”, säger gud.

Energiboost och att leva som man lär

Samtal med gud 2018-02-21

Några dagar nu har jag känt mig lite nere och inte så nära gud som senaste tiden innan. Och jag har inte haft något ”ordentligt” samtal med gud, för varje kväll har jag hållit på med annat och så gott som somnat direkt vi börjat prata.

Ikväll hann jag knappt sätta mig upp i sängen och sluta ögonen förrän gud började prata.
”Gömmer du dig för mig?”
”Gör jag? Ja, det kanske jag gör.”
”Och du gömmer dig för din man. Du har dragit ihop dig, dragit ner din låga på sparläge. Du låter inte din energi flöda.” “Känner du dig avvisad?” frågar gud och visar mig när jag var hos mediet som sa att hon inte såg något barn och när min man sa att han ändrat sig om att vilja ha ett barn till.
”Ja, så är det nog.” säger jag.
”Glöm nu inte att det är du som har makten. Och skaparkraften. Det du önskar kan du skapa. Det är du som bestämmer. Men göm inte undan dig själv och stryp inte din energi.”
”Ok. Men jag måste känna dig igen. Det känns som jag förlorat kontakten med dig lite. Jag behöver inte ställa frågor ikväll. Jag vill bara uppleva dig.” ”Då får du vara stilla och öppna upp dig.”

Jag sätter mig lite bekvämare tillrätta, med knäna upp mot huvudet och armarna ner efter sidorna. Jag får en impuls att vända handflatorna uppåt för att ta emot energi. Men det känns som att knäna blir som en mur som blockar energin mellan händerna, så jag sätter mig med benen i skräddarställning och händerna med handflatorna uppåt på knäna. ”Konstigt,” säger jag, ”jag som aldrig gillat att sitta i skräddarställning. Kanske det ligger något i de där gamla yogamästarnas idéer om en optimal sittställning för att kommunicera med det högre medvetandet.”
”Ja, tror du att du är den enda jag pratar med? Tror du inte det finns en anledning att de kommit fram till en viss ställning under tusentals år?”
”Det låter rimligt.”

Jag sätter mig i rätt ställning, slappnar av och öppnar upp mig. Känner mig på gränsen till löjlig, för direkt åker mina mungipor upp i ett jätteleende som jag inte kan värja mig emot. Jag känner sån enorm energi och glädje, som värsta knarkruset (antar jag) och känner mig helt uppfylld, som jag känt veckorna tidigare.
”Ja!!” säger jag till gud. ”Precis det här var det jag menade. Tack!!”
Jag sitter och fånler och känner mig helt strålande.
”Nu känns allt fantastiskt igen! Nu ser jag fram emot allt som kommer i livet igen. Tack för att jag fick den här känslan tillbaka!”
”Glöm nu inte att se mig överallt och att öppna upp och låta din energi flöda. Alltid.”
”Jag ska göra mitt bästa.”
”Och känn aldrig några krav från min sida. Jag har inga krav på att du ska prata med mig en viss mängd tid. Du såg ju nu till exempel, att få den känslan av mig gick på några sekunder. Och det är ok. Du är alltid helt fri.”

Jag känner mig så otroligt stark och full av god energi att jag tänker att jag skulle skicka en del av den vidare. Jag tänker på vår gamle granne som jag träffade idag. Han har grön starr och får sämre och sämre syn för varje dag. Jag tänker att jag inte vet vad hans själs plan är, men att jag vill skicka all god energi jag kan till honom.
”Det är bra”, säger gud. ”Men handling är en ännu starkare energi. Praktisera det du vill sända ut.”
Jag känner lite tveksamhet. Vill helst inte hamna i en situation där jag känner mig ansvarig för honom och känner att jag har ännu en att ta hand om. Gud säger att det räcker att visa att jag finns tillgänglig och att jag är beredd att hjälpa honom. Jag behöver inte göra mycket. Jag bestämmer mig för att prata med honom i morgon och erbjuda mig att hjälpa till om det behövs. Jag har ju faktiskt tiden nu – att se och bry mig om andra människor.
Och jag tänker på hur det är på jobbet, hur galna liv vi lever. Så mycket tid och energi vi lägger ner på sådant som egentligen inte är viktigt att vi upplever att vi inte har tid att göra det som är viktigt. Tänk om alla jobbade mindre och hade tid att prata med och handla till sin gamla granne. Jag tror att alla skulle må bättre då.

Om att kanalisera del 1

Samtal med gud 2017-05-28

Jag har bestämt med Sonja att vi ska testa att jag kanaliserar ett samtal mellan henne och gud. Och vi har bokat en tid om två veckor. 
Jag känner mig rätt nervös inför det och diskuterade det med gud ikväll.

“Var inte orolig. Det kommer gå bra för att ni båda vill det och ni är båda väldigt öppna. Bara ni är avslappnade kommer det att gå bra. 
Det är bra att du börjar med Sonja eftersom hon är så öppen. Du behöver inte vara rädd att känna dig dömd av henne.”

När jag pratar med gud nu känner jag att det blir som en pelare av energi upp från mitt huvud. Jag kommer att tänka på den auramålningen som en kompis kompis gjorde av min aura för en väldig massa år sen. Hon var förvånad, för det var en ovanlig aura som inte strålade mycket rakt utåt, men hade som en ljuspelare rakt uppåt. 
Gud säger “det var det hon såg”.

“Så vad är det du är nervös över med kanaliseringen?”
“Jag är rädd för att inte höra tydliga svar och att jag ska bli störd av att jag pratar och hör min egen röst. Eller att jag inte ska få kontakt så snabbt och lätt som jag brukar. Jag vet inte heller hur jag ska göra – ska jag hålla i Sonja för att bättre känna in henne, eller ska vi bara sitta mitt emot varandra?” “Jag tänker inte säga åt dig hur du ska göra, det får ni komma på själva vad som blir bäst. Men jag skulle aldrig skulle “ta över dig” – så fort det inte känns bra eller du blir osäker kan du avbryta. Den fria viljan går före allt.”
“Tycker du att jag ska skriva ner våra samtal som jag gör nu?”
“Gör gärna det, eftersom den här processen är så väldigt viktig för dig. Och inte bara för dig.”