Kategori: Den inre rösten

Är du gud?

Samtal med gud 2019-03-27

Jag har börjat fundera. Det verkar ju som att folk som “ser och hör saker” ofta ser och hör lite vad de förväntar sig. Så är i alla fall mitt intryck. Är min röst i huvudet gud för att jag är inriktad på det, för att jag nånstans föväntar mig det? Eller är det mitt överjag som serverar mig bilden av gud som svarar på mina frågor, för att jag ska ta till mig det jag hör? Jag måste fråga.
“Är du gud?”
”Vad tror du själv?”
”Tja, ja jag tror ju det. Men nu lämnar du det till mig igen. Kan du inte bara svara rakt? Är du gud?”
”För dig är jag det. Det som du menar med ordet gud. Det är inte fel. Men jag är mer än det. Jag är allt som är. Allt som finns.”
”Mer än gud? Det är svårt att tänka sig, ja. Men om du är allt som finns, då skulle det kunna betyda att det är mig själv jag pratar med? Eller en sten, för den delen.”
”Du är en del av mig, men du är inte jag. Och en sten är också en del av det som är jag, men det betyder inte att en sten är gud. Förstår du skillnaden?”
”Ja, det gör jag ju egentligen. Men hur kommer det sig att jag kan prata med dig? Direkt med källan? Det verkar finnas så många andra som pratar med andra. De verkar inte mena att de pratar med gud, utan med andar och änglar. Det känns nästan förmätet att hävda att man pratar med gud.”
”Som du ropar ska du få svar.”
”Är det så?”
”Be så ska du få.”
“Ja, jag har nog bett om att få tala med dig.”
”Var och en som kommer till mig med ett öppet hjärta och frågar efter mig kommer jag att svara. På det sättet ni kan eller vill ta emot mig.”
”Mitt överjag då? Finns det? Vad spelar det för roll i allt det här?”
”Ditt överjag kan fungera som en dörröppnare till mig. Det står i kontakt med själen, som pockar på ditt medvetna jags (egots) uppmärksamhet och vill att vi ska få kontakt.”
”Så överjaget existerar alltså?”
”Allt det här är konstruktioner för att förklara det som är. Olika lager av verkligheten, för att göra dem greppbara för ert medvetandetillstånd. Men det är konstruktioner. Vi står alltid i direktkontakt. Vi är alltid sammanlänkade, vi är ett. Du behöver aldrig gå via någon annan eller vara i ett annat medvetandetillstånd för att få kontakt med gud.”

Beskriv vad kärleken är

Samtal med gud 2029-02-15

Gud är petig med hur jag sitta ikväll. Jag sätter mig lite halvrakt i sängen, men gud vill att jag ska sätta mig med benen i kors och ta in fötterna mer under baken till. Jag är lite motsträvig, för jag är verkligen ingen vig person och har alltid tyckt att skräddarställning är väldigt obekvämt och ansträngande. att sitta i Men till slut hamnar jag i en ställning som faktiskt känns väldigt bra. Den känns inte obekväm, utan avslappnad men samtidigt kraftfull på något sätt.

Jag tänker på det som hänt de senaste dagarna. De härliga möten och samtal som jag har haft med mina vänner. Hur en av mina vänner stod inför ett stort val i livet och kände stor ledsenhet inför det. Hon frågade om råd av gud genom mig och svaret hon fick var väldigt tydligt. Sen hände saker väldigt snabbt och faktiskt som gud hade sagt. Vi var nog alla lite chockade. I alla fall jag, som fast jag haft de här samtalen länge och fast jag fått andra ”bevis” ändå har ett stort tvivel i mig om allt det här verkligen kan vara på riktigt. Mina vänner underar hur jag fortfarande kan tvivla. Men nu känner jag mig mer övertygad än nånsin. Jag misstänker att den här ”hjälpen” från gud till min vän var en minst lika stor hjälp till mig. Fast jag nästan skäms lite att det ska behövas bevis för att jag ska tro, så är jag ändå mycket mer tacksam än skamsen över det. 

”Hej. Alltså, TACK för det du gjort de senaste dagarna! Du har gjort flera saker som verkligen har stärkt min tro på dig. Stärkt min tro på att du är på riktigt. På att vi är på riktigt. På att det här är på riktigt. Och vet du vad som är det bästa med att jag faktiskt vågar tro på det?”
”Berätta.”
”Det bästa är att om allt det här är på riktigt, om allt du säger är sant, då innebär det att den här världen som vi lever i är magisk, att allt är besjälat, att allt har en mening. Det är ju det man drömmer om som barn, men de flesta nog dömer ut när de blir vuxna. Och nu känner jag att jag vågar tro på det! Det är ju ta mig fan – nej, ”ta mig gud” – helt, helt underbart! ”
”Ja, det ÄR underbart. För NI är underbara. Alla ni är fantastiska, älskansvärda själar.
Och här är mitt budskap till er, älskansvärda själar: Ta hand om varandra. Det är mitt budskap till er. Ta hand om varandra.
Älska varandra. Se varandras storhet. Se storheten i dig själv genom att se den i den andre. Och se mig i dig själv, för du är en en del av mig. Ni är alla en del av mig. Och det som är en del av gud kan inte vara annat än stort, underbart, vackert, perfekt!”
”Du gör min värld perfekt. Perfekt. Jag kan inte se hur jag kan be dig om något mer.”
”Genom att se din värld som perfekt så gör du den perfekt. Genom att öppna dig för mig kan du se med mina ögon. Då ser du kärleken. Du ser med kärlek.”
”Vad är egentligen kärleken? Kan du definiera den?”
”Kärleken är allt som är. När du ser det så ser du sanningen. När du ser det så förstår du hur illusionen fungerar. Ja, den här världen är en illusion. Många har sagt det och många andra har fördömt den tanken. Men att den här världen är en illusion betyder inte att den inte har en viktig roll att spela eller att ni inte ska förhålla er till den. Ni har skapat illusionen för att kunna uppleva vissa saker. Så välsigna illusionen och dess underbara funktion. Men när ni kan se vad som är kärlek och vad som är illusion, då kan ni se med sanna, kärleksfulla ögon. Kärleken är allt som är. Det som ni uppfattar som ondskefullt och kärlekslöst existerar ju också, i ert medvetande. Men det är en del av illusionen som är skapad för att påminna er om kärlekens verkliga kvalitet och värde. Och när ni kan skilja på illusionens uppgift och kärlekens sanning, som alltid ligger där bakom, då ser ni existensen som den verkligen är.”
”Men kunde du beskriva kärleken? Nu sa du bara att den är allt som är.”
”Hur beskriver man allt som är? Det var precis det jag ville förklara. Det är en del av illusionens uppgift – att beskriva vad kärleken är. Det är själva din uppgift på jorden: att beskriva vad kärleken är! För varje liten upptäckt du gör, för varje konstverk du skapar, för varje klokt och vänligt ord, för varje sång, för varje kärlekshandling, så beskriver du vad kärleken är. Även om du får motstånd, hat, hårda ord och våldshandlingar emot dig. Ja, framför allt om du får det, så kan du beskriva vad kärleken är. Det, min älskade vän, är din uppgift, inte min. Beskriv vad kärleken är.”
”Det låter som att jag ska skriva en biografi över dig då.”
”Det är ingen dum tolkning – ”mitt liv på jorden: en biografi över gud och kärleken”. Sämre målsättning kan man ha med sitt liv.”
”Oj. Ja, verkligen. Och här har jag trott att jag aldrig haft någon målsättning med mitt liv…”
”Du ser.”
”Ser. Ja, det var ju just ordet du använde. Jag ser. Ja, precis så känns det i mina bästa stunder. Åh, vad jag önskar att mina bästa stunder ska bli ett permanent tillstånd!”
”Då får du fortsätta att se. Fortsätta att vara öppen. Öppen för sanningen och öppen för mig. För det finns inget som är sant som inte är jag.”
”Tack. Tack för att jag får dela det här med dig. Och med andra. Vilken resa vi gör tillsammans!”
”Jag älskar dig.”
”Jag känner mig alldeles varm i hjärtat. Tack. Jag älskar dig.”

Om rädsla och självbild

Samtal med gud 2018-12-12

”Hej”
”Hej”
”Vänta, jag måste ställa in mig ordentligt.”
”Jag är ju redan här.”
”Är det verkligen du? Är det här verkligen på riktigt eller inbillar jag mig allt det här?”
”Ska du fråga det varje gång vi pratar?”
”Ja, är det inte konstigt att vi har pratat så länge och jag har fått så bra svar. Och ändå så kan jag inte riktigt tro på det. Ändå känner jag tvivel hela tiden. Men det känns mer som att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar ju inte på att gud finns, eller att människan har en själ som överlever kroppen. Men jag verkar tvivla på att jag kan tala med dig såhär. Jag tror det blivit värre nu när jag har börjat att förmedla det du säger till andra människor. Då upplever jag ett mycket större ansvar för att det verkligen ska vara sant och rätt. Suck. Det är så mycket som skulle vara enklare om jag bara hade de här samtalen med dig för mig själv. Men jag märker ju att de som jag har delat det med har haft så stor glädje av det. Och jag tror ju att många skulle ha glädje och nytta av att höra och läsa det. Så jag känner ändå större ansvar att inte fega ur och att fortsätta dela med mig.”
”Ja, det är vad du egentligen vill.”
”Jag tycker också det är väldigt jobbigt att tänka på hur folk kommer se på mig. Kommer jag bli ihopklumpad med alla som håller på med alla former av andlighet, astrologi, kristaller, med mera? Ja, antagligen. Och det säger väl mest om mina egna fördomar, att jag inte vill bli ihopklumpad så. Men det känns också som att jag själv måste ”köpa hela new age-paketet” om jag nu går ut med det här att jag samtalar med ett högre medvetande.”
”Du måste ingenting. Var dig själv och ta bara ansvar för att säga din sanning. Hur andra ser på dig, uppfattar vad du säger eller vad de förknippar dig med, det är inte ditt ansvar.”
”Nej, inte mitt ansvar. Men det känns jobbigt med bilden de kanske kommer ha av mig.”
”Vad är det i det som känns jobbigt?”
”Hm, bra fråga. Jag har inte trott att jag varit så mycket av en kontrollmänniska, men det här önskar jag tydligen att jag kunde kontrollera – bilden av mig.”
”Varför?”
”Ja, varför? Jag antar att det har med rädsla att göra igen.”
”Nu börjar du närma dig något. Vad är du rädd för i att folk kan uppfatta dig på ett sätt som du inte själv uppfattar dig?”
”Det är väl i princip vad alla människor håller på med? Alla försöker ju förmedla vilka de vill vara och hur de vill bli uppfattade med hur de klär sig, vilken utbildning de skaffar, vad de har för intressen, musiksmak och så vidare.”
”Ja. Ändå kan ingen kontrollera bilden andra människor har av en. Det finns lika många bilder av dig som det finns människor som känner till dig. 
Men vad är det du är rädd för här?”
”Hm. Om jag ska gå till botten med det då. Rädd för att inte bli omtyckt och i förlängningen älskad, då.”
”Mitt i prick.”
”Det känns ju rätt sopigt, när jag vet att jag är älskad av dig. Borde inte det räcka, liksom? När ska rädslan ta slut? Det känns som att jag måste vara i symbios med dig hela tiden för att bli helt fri från rädsla.”
”Det är faktiskt en ganska korrekt analys. Åtminstone är det så att när du är i symbios med mig – sammansmälter eller går upp i mig, då är du fri från rädslan. Då existerar den inte längre, eftersom den bara är en konstruktion i din hjärna. Apropå att du är rädd för konstruktioner av din hjärna, så kan jag berätta att det är rädslan som är den konstruktionen och inte jag eller våra samtal. Rädslan är något som ni konstruerar för att få uppleva det som inte är jag – frånvaro av kärlek. Frånvaro av kärlek är ju egentligen en omöjlighet, eftersom jag är allt som är och jag är kärlek. Men för att kunna uppleva det så måste er hjärna skapa den illusionen. Och med denna tydliga, fysiska värld som ni har skapat är det också lätt för hjärnan att övertyga er om att det är sant. Det är ju ett redskap som ni har för att få uppleva just detta, så det är ingen mening med att vara arg på eller förbanna rädslan. Men när ni inser att den inte tjänar något syfte för er längre så kan ni bara betrakta den, se att den är där, sen låta den gå och förklara att den inte har någon makt över er längre.”
”Jag tror jag hänger med. Men om det nu är meningen att vi ska uppleva det här – det som inte är du – om det är meningen att vi ska känna rädsla, varför ska vi inte bara stanna kvar i det och uppleva det då? Varför ska vi plötsligen fatta att det är en illusion och inte leva i rädsla längre? Var det inte det som var poängen med att vara människa här på jorden?”
”Det finns många poänger med att vara människa här på jorden. Nu är du i det skedet av din utveckling att du vill gå vidare, du vill uppleva nästa steg i att vara människa, att vara på ett mer medvetet, mer utvecklat plan. Tro mig, du har haft din beskärda del av rädslan. Det här är inte det första livet du lever på jorden. Du har upplevt tillräckligt. Ni har som människosläkte upplevt tillräckligt för att vilja ta nästa steg i er utveckling. Ni vill gå vidare. Om ni ska lyckas beror på hur många som är redo att släppa rädslan.”
”Oj, det låter som att det kommer bli svårt. Det känns ju som att rädslan har ett enormt stort grepp om mänskligheten just nu. Och att den bara ökar i takt med att de upplevda hoten ökar. Och att vi i och med det litar mindre och mindre på varandra och våra institutioner.”
”Ja. Men allt det är också ett tecken på att ni är på väg att göra ett val. Även i en enskild människas liv upplever man kaos och tvivel innan ett stort val i sitt liv. Man känner sig mer vilsen än nånsin, innan man med fasta steg går på den nya vägen och känner sig trygg där.”
”Det känns verkligen på många sätt som att världen är på väg åt helvete just nu. Klimatkris, polarisering och rädsla. 14-åringen är säker på att det kommer bli krig. Jag förstår verkligen att det är många som mår dåligt nu. Många ungdomar. Det är lätt att få en svartsyn och känna förtvivlan. Är det det nåt du vill säga till oss som läser det här? Vad ska vi göra?”
”Var inte rädda! Var kärleksfulla. Var källan till kärlek. Var modiga. Var öppna. Prata om det, sprid er kärlek, sprid det ni tror på. Göm inte undan er och stäng er inte inne i rädsla. Mer än nånsin nu behövs det kärlek och mod i världen. Demonstrera och visa att den finns och att ni tror på den! Det är det absolut bästa ni kan göra.”

Om tidigare liv och nära-döden-upplevelser

Samtal med gud 2018-12-06

Jag har läst en del om nära-döden-upplevelser ikväll och argument för och emot – om det skulle vara äkta upplevelser eller hjärnan som skapar hallucinationer när den håller på att stänga ner. Jag känner mig lite tvivlande och får återigen en känsla av att jag kanske bara hittar på allt det här. Tänk om det är min hjärna som spelar mig ett spratt också? Om allt sånt här upplevs bara för att vi så gärna vill att det ska vara sant?
Jag sätter mig upp i sängen och vill snabbt få kontakt med min inre röst. 

”Hej, är du där nu?”
”Hej.”
”Är det där verkligen du eller är det jag som svarar mig själv?”
”Stilla ditt sinne. Slappna av i din kropp.”
”Ok. Nu känns du på ett helt annat sätt. Nu känns du väldigt tydlig.”
”Hur är det med dina tankar?”
”Jo, jag har tänkt på det här med nära-döden-upplevelser. Och i förlängningen allt som har med andlighet och gud att göra, antar jag. Kan allt det här bara vara hittepå som hjärnan skapar som något slags tröst och överlevnadsmetod, för att göra oss lyckliga?”
”Trodde du på det du läste?”
”Nej. Nej, inte egentligen.”
”Vi har ju pratat om den ordlösa sanningen förut. Den som du känner i magen och hjärtat. Kände du så när du läste förklaringen till hur hjärnan kan skapa hallucinationer?”
”Nej, det gjorde jag verkligen inte. Men om man nu hävdar att min hjärna konstruerar allt det här, då kan man ju hävda att hjärnan skulle kunna framkalla just de känslorna också, för att bekräfta det jag mår bra av. Som ett belöningssystem.”
”Ja, jag kommer inte tvinga dig att tro det ena eller andra. Eller försöka övertyga dig. Det finns en sanning. Men du väljer själv vad du tror på.”
”Jag känner ju så otroligt starka känslor när vi är nära varann såhär. Jag väljer att tro på dig. Men samtidigt tror jag att det alltid kommer att finnas en gnutta tvivel kvar i mig.”

”Jag har en annan aktuell fråga som jag gärna vill ta upp, för nu blev jag så nyfiken på den. En vän till mig gjorde en tidigare-liv-regression igår och jag gjorde det själv en gång när jag var runt 20 år. Min vän fick gå igenom ett specifikt tidigare liv, som vägledaren sa att just det var speciellt relevant för det livet hon lever nu. Det fick mig att fundera över hur det funkar med tidigare liv. Att vi reinkarnerar tror jag. Men påverkar de tidigare liven verkligen de liv vi lever nu? Och i så fall varför? Varför ska de påverka våra nuvarande liv när vi inte ens är medvetna om det?”
”Egentligen händer ju allting samtidigt, så ur den synvinkeln finns det inga ”tidigare” liv. Men ni lever ju kronologiskt med tideräkning på jorden och därför upplever ni att tiden och liven kommer i en viss ordning. Och jo, visst är det så att ”tidigare” liv påverkar ert nuvarande liv, på samma sätt som olika händelser i ert nuvarande liv påverkar hur ert nuvarande liv gestaltar sig. Ur själens perspektiv är alla liv delar av själens enda “liv”. Man kan säga att varje liv är en del av väven ni väver. Eller en pusselbit i pusslet ni lägger – pusslet som blir allt det er själ vill uppleva och utveckla i den fysiska världen. Själen har full koll på vad den vill uppleva och den kommer att se till att uppleva det i olika liv. Det kommer den att se till, oavsett om ni är medvetna om det eller inte. Och därför behöver ni heller inte vara medvetna om det, för situationen som ledde till upplevelsen har själen redan bestämt hur den ska vara. ”Grundplanen” för ert nuvarande liv, skulle man kunna kalla det.”
”Men är det så att ett specifikt tidigare liv påverkar det nuvarande livet mer än något annat? Och varför, i så fall?”
”Där är liknelsen med pusselbitarna bra. En pusselbit som har en utskjutande del är mest relevant för den pusselbiten mest som har en inåtgående del som den passar in i. Eller hur? Så de liv som har, kan vi säga, liknande ”teman”, eller för den delen rakt motsatta teman – som motpoler – påverkar varandra mest.”
”Ok, det låter logiskt. Men blir det ingen skillnad då om man går igenom livet utan att vara medveten om det tidigare livet? Är det en bra idé att ta reda på mer om tidigare liv och i så fall varför?”
”Det är samma som att du kommer till mig med frågor. Du får insikter och förståelse för hur världen fungerar. Du kan se på livet med andra ögon och mer förståelse, på flera plan. Men grundförutsättningarna har inte förändrats. Det själen ville uppleva med det här livet kommer den att uppleva. Men din medvetenhet om det och hur du ser på det kan ändras. Det kan hjälpa dig att hantera det som händer.”

En till sak jag velat fråga dig om. Jag ska ju gå upp i arbetstid igen och jag är orolig över att jag inte kommer ha lika mycket tid att lägga på våra samtal och min andliga utveckling. Vad tycker du om det här? Är det verkligen en bra idé att jag börjar jobba mer? Borde jag säga upp mig istället? Jag känner lite som att jag sviker dig.”
”Känn dig inte pressad eller stressad. Ta det i den takt som du känner dig bekväm med. Du kommer att sluta på ditt jobb.”
”Sonja blir väl galen på min tröghet. Hon vill framåt och hon har ju redan sagt upp sig.”
”Men det gjorde hon inte över en natt heller. Det har varit en process för henne med.”
”Men hur lång process har inte jag då? Jag har ju varit på mitt jobb hur länge som helst! Och i andra samtal har du pratat om hur bråttom det är – att vi människor, och jag personligen, måste göra något NU.”
”Min älskade vän. Det finns ingenting du behöver göra för min skull. Jag kräver eller förväntar mig ingenting av dig.”
”Men hur är det bråttom då?”
”Om ni vill uppnå det ni säger att ni vill uppnå så är det bråttom. Men du behöver inte säga upp dig från ditt jobb eller göra någonting annat för att jag vill det.”
”Nej. Men för att JAG vill det. Jag vill det. Jag känner det nu. Jag vill. Så skönt.”

Om mening i det man gör

Samtal med gud – svar på andras frågor 2018-11-29

En bekant bad mig ställa några frågor till gud som hon gärna ville ha svar på, bland annat om framtiden i sitt yrke som instrumentbyggare och meningen med det. Med hennes godkännande publicerar jag en del av frågorna och svaren.

“Hej, nu har jag några frågor att ställa för X räkning. Går det bra?”
“Din främsta uppgift är att hjälpa din vän att lita på sig själv. Jag vill att hon pratar med mig och lyssnar på mig. Men hon ska veta att jag finns i hennes inre och inte hos någon annan. Hon kan ta till sig budskap från andra håll, men måste lyssna djupt inne i sig själv för att avgöra vad som är sant. Det är lätt att man låter rädsla svara på det man hör. Rädsla som har funnits hos en länge är stark och det är lätt att tro att rädslan är den inre rösten som svarar med ”intuition”, när man känner att man snabbt får ett svar i huvudet om vad som är sant och falskt. Fråga dig istället vad kärleken skulle säga om detta. Vad är kärlekens åsikt om det? Om du svarar på en fråga med kärleken som utgångspunkt ger det alltid rätt resultat. Och med kärleken menar jag den kärlek som är du, det magiska och gudomliga i dig. Förväxla det inte med att göra saker för andra, i tron att du gör dem en tjänst, om du därmed upplever att du sviker dig själv. Då är inte kärleken utgångspunkten, fast man kan tro det.”

Fråga:
“Vad kommer fiolens form ifrån? Är det en spegel av den mänskliga kroppen?”

Svar:
“Nej, man kan inte säga att den speglar den mänskliga kroppen direkt. 
Allt i universum är energier. Och energier består av svängningar i harmonier. Ljudvågorna är kurvor och fiolen och många andra instrument har kurvor och bågar. Instrumentens kurvor är de som samspelar mest harmoniskt för det syfte de ska uppfylla. 
På det sättet kan man också likna dem vid människokroppen – att vissa kurvor är optimala för den tänkta funktionen. Men instrumentet är inte skapat för att efterlikna kroppen, utan ett resultat för den optimala harmonin och funktionen – på samma sätt som människokroppen är.”

Fråga:
“Var det menat att jag skulle ha stannat kvar på min förra arbetsplats?”

Svar:
“Det finns inget ”menat” i världen. Ni får alla en palett med färger i form av situationer och omständigheter i era liv. Vad ni sen målar med den paletten är upp till er. Du gör hela tiden val, varje dag, hela tiden. De valen skapar din verklighet och vem du är i den verkligheten. Men därför finns också möjligheten att hela tiden välja nytt och välja om! Älta inte det som varit. Gå in i morgondagen med lust, ödmjukhet, entusiasm och kärlek! Gör det du vill göra NU.”

Fråga:
“Jag läser en bok för att lära mer om tonernas/ klangens inverkan på människan. Är den en bra källa? Teorierna är relativt komplicerade tycker jag, Behöver det vara så komplicerat?”

Svar:
“Jag är glad att du vill lära dig mer om tonernas och vibrationernas inverkan på människan! Där finns så mycket härligt att veta. 
Man kan säga att det både är komplicerat och enkelt. Vibrationer och toner är något väldigt fundamentalt i hela existensen, i hela universum och för er som människor. Det kanske inte är någon nyhet för dig att minsta partikel av allt som ingår i skapelsen vibrerar? Och musikens inverkan på människan kan knappast någon förneka. Det är som sagt väldigt grundläggande. 
Det grundläggande skulle man ju då kunna säga är just enkelt. Men det innebär inte att det inte finns oändligt mycket att veta och att lära sig om detta grundläggande och alla dess uttryck i världen. 
I boken du läser finns många bra insikter. Men jag skulle råda dig att inte bara gå till en källa i det här fallet. Läs andra böcker med liknande inriktning, eller med mer inriktning på energier, harmonier och flöden. Det du läser i varje bok, där du känner en samklang i ditt hjärta med det du läser, kommer du känna igen som din sanning. Och ju mer du läser, desto mer kommer du att känna igen mönster och se samma sak uttryckt på olika sätt. Då kommer du att komma fram till DIN sanning om detta och därigenom skapa den instrumentbyggare och musikutövare som du vill vara. Och det är just det som är det viktiga.”

Fråga:
“Kan du genom Hanna hjälpa mig vidare?”

Svar:
“Ja, vad tycker du att vi gör just nu? Tycker du att det hjälper?
Min älskade vän, jag svarar gärna på dina frågor. Men som jag sa till Hanna i början så vill jag främst att hon bidrar till att du hittar och lyssnar på din egen röst – på mig i dig. 
Men jag ska inte pressa dig. Du kan fortsätta ställa frågor såhär tills du känner dig trygg. 
Jag är så glad att du har påbörjat den här vägen! Att du vågar lita mer på mig och se saker ur ett annat perspektiv. Känner du att jag hela tiden håller dig i handen? Tänk att jag gör det, för det är precis vad jag gör. Tillåt dig själv att se det, mitt älskade barn. Jag är alltid vid din sida.”

Fråga:
“Vem behöver dessa instrument? Är det/Varför är det viktigt att tillverka dem?”

Svar:
“Ja, det är en lika stor fråga som ”Vem behöver den här världen? Varför är det viktigt att den finns?” Det är en väldigt grundläggande fråga för er som människor. Och därför skulle jag vilja att du besvarar den själv, för det finns ingen mening med någonting, om inte ni ger det en mening.
För en del verkar hela världen ju vara utan mening, så till den grad att de väljer att lämna den. Om hela världen kan vara meningslös, då kan väl en fiol vara meningslös? Med det vill jag förstås inte säga att världen är meningslös, utan att allt i den här världen finns till som redskap för er, mina älskade barn, att uttrycka och visa vilka ni är. Att visa att ni är en del av mig och därigenom att visa vem gud är. Kan du föreställa dig något på jorden som kommer närmare att uttrycka vad gud är, än en orkester i samklang med finstämda instrument, skapade med kärlek? 
Vilken mening det har för dig får du själv bestämma.”

Fråga:
“Är det viktigt att skydda kunskapen om sina metoder att bygga instrument?”

Svar:
“På ett väldigt övergripande plan finns det ingen kunskap som behöver skyddas. 
Om man känner att man behöver skydda kunskap så innebär det att man inte litar på att mottagaren av kunskapen kommer att använda den till det syfte man själv anser vara gott eller rätt. Så hur man förhåller sig till detta speglar hur man förhåller sig till världen i stort och hur man ser på andra människors fria vilja och vad de gör med den. 
I och med den här frågan undrade Hanna om man då skulle dela med sig till exempel av kunskapen om hur man gör en atombomb. Det är en fråga som ni människor bör diskutera mycket, ni bör över huvud taget diskutera mycket konsekvenser av det ni gör och vad det egentligen är för värld ni vill skapa. Men jag hävdar att kunskapen kommer ut förr eller senare ändå. Sen kan ni ingå avtal om på vilket sätt den ska användas. 
Just vad det gäller kunskapen i hur man bygger instrument och hur den kan användas eller missbrukas – där blir det lite liknande svar som tidigare. Ju mer av dig själv du lagt ner i ett instrument, ju mer kärlek, desto mer ger du vidare till mottagaren. Det finns många mottagare som verkligen värdesätter detta och de kommer då välja ett sådant instrument. Vad det kan få för ekonomiska konsekvenser, på vilket sätt man ska dela kunskapen, om man ska det, måste ni själva komma fram till. Nu har jag bara beskrivit de grundläggande funktionerna i kunskapsdelning. Allt blir vad ni kollektivt gör det till.”

Hanna frågar:
“Är det något mer du vill säga till X?”

Svar:
“Fortsätt! Jag är så glad över den väg du slagit in på och din nyfunna gnista. Jag älskar dig oändligt, min vackraste ros i trädgården.”




Att vara och att göra

Samtal med gud 2018-11-18

Jag sätter mig och tänker på alla de jag älskar, som varit i mina tankar på sista tiden. Jag går igenom dem en och en och tänker på dem med kärlek och tacksamhet.

Sen tänker jag lite på hur min relation till gud har utvecklats de senaste åren.
”Jag insåg inte att jag kunde ha en sån här relation med dig förut. Eller, vi har ju alltid haft kontakt, hela livet, det känner jag ju. Men att jag kunde prata på det här viset och att du skulle svara så tydligt, det hade jag inte trott tidigare. Kommer du ihåg när jag var yngre, när jag liksom alltid hade min självkritiska röst som argumenterade med mig i huvudet. Typ den andra sidan av mig, mitt kritiska ego, eller vad man ska kalla det? Jag tror att det är ganska vanligt.”
”Ja, det var ett himla prat med den.”
”Då fanns det liksom inte plats för dig heller. Jag fyllde mitt huvud med min självkritiska röst istället. Jag är så glad att jag bytte ut den mot dig.”
”Du släppte in mig. Du gav dig själv chansen att stänga av ditt egos kritiska röst, när du blev medveten om den. Och sen började du lyssna till min röst som bara kan höras om man lyssnar och är villig att ta emot den.”
”Ja, det är bättre uttryckt. Och jag föredrar dig, haha!”
”Jag dömer dig aldrig och kräver inget av dig. De gånger jag ger dig råd åt ena eller andra hållet, är det för att du har vänt dig till mig just för att få råd, för att hjälpa dig framåt på den väg du vill gå. Men jag kräver aldrig av dig att du ska gå den vägen. Jag är ovillkorlig kärlek och ovillkorlig kärlek ställer inga krav. Kan du ta det till dig och vila i det?”
”Oj, ja jag försöker. Fast jag tror det är väldigt allmänmänskligt att vilja sträva framåt, att utvecklas och göra saker.”
”Utveckling är naturligt. Det går inte att leva utan att utvecklas. Även om vissa verkligen försöker stå emot. Men görande och utveckling hör inte nödvändigtvis ihop. Jag är varande. Kärlek är varande. Det är det ni längtar tillbaka till – att “bara få vara” i kärlek. Det är det ni egentligen strävar efter. Men det är inte många som har förstått det. Och även de som har förstått det har svårt att leva enligt det. Det ni behöver göra för att nå dit är att utgå från varandet – sen kommer det ni gör vara ett resultat av det ni är. Nu handlar de flesta på jorden i omvänd ordning – utifrån tanken att ni ska bli någonting som ett resultat av det ni gör. Ni gör en massa saker för att förhoppningsvis i slutändan bli någonting. Och det ni egentligen strävar efter att bli är att bli älskade. Men jag säger er att ni redan är älskade. Oändligt och ovillkorligt älskade. Så om ni redan har uppnått målet för er strävan, om kärleken är garanterad, om ni är kärlek – var gör ni då, utifrån det perspektivet? Det är mitt, det gudomliga perspektivet. Jag utgår ifrån varandet och handlar därefter, utifrån att jag är kärlek. Och det jag är, det är också ni. Så var trygga i det, mina älskade barn: att ni är älskade är garanterat. Skapa er värld, både personligen och globalt, utifrån det.”
”Som sagt, jag föredrar verkligen din röst framför mitt kritiska egos!”
”Ja. Men du måste vara stilla i ditt sinne för att höra mig. Och du måste leka! Jag finns inte bara i stillheten utan i leken. Kommer du ihåg häromveckan när du studsade studsmatta tillsammans med din dotter? Då blev du helt överväldigad av kärlek och närvaro, i er gemensamma lek som var här och nu. Och det är så barn är – de är närvarande just i nuet, uppfyllda av leken. Det var det Jesus syftade på när han sa att ni måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Ni måste ha samma synsätt och närvaro som barn för att se himmelriket som finns i er och omkring er.”

“Men en följdfråga på det där att göra och att vara. Om en person till exempel vill bli läkare, då räcker det ju inte att “bara vara”, man måste ju lära sig en massa saker för att kunna bli läkare. Alltså just göra en massa för att till sist vara det. Skulle det vara fel?”
“Som jag sa – ur mitt perspektiv utgår man från varandet. Och med varandet menar jag då inte vara läkare, utan vara älskad, eller vara kärlek. En person kan ha en önskan att bli läkare, men frågan är om personen har den önskan för att den vill uppnå kärlek (respekt, beundran), eller för att den redan har kärlek och vill dela med sig av den genom att hela människor. Ser du skillnaden i utgångspunkt? Den ena utgår från görandet för att bli. Den andra är redan och gör som resultat av det. Sen kan det utifrån se ut som att det är samma sak, men tro mig, det är det inte.”
“Varför är det inte det då?”
“Om en läkare har som främsta mål att bli respekterad och en annan har som främsta mål att göra dig frisk, vilken läkare skulle du helst gå till?”
“Ok, jag förstår hur du menar.”

Syftet med änglar

Samtal med gud 2018-10-15

”Hej, är du där?”
”Alltid.”
”Vad ska vi prata om nu då?”
”Har du något du vill fråga om?”
”Hm. Måste jag alltid fråga nåt? Vad säger du om jag inte frågar nåt?”
”Jag är glad över det du gör med dina vänner nu. Ni utvecklas massor. Ni lär er. Ni är lärare. Ni förändrar världen.”
”Oj, vilka stora ord! Vi förändrar världen.”
”Ja, det gör ju alla människor hela tiden. Man kan inte vara människa utan att förändra världen. Men ni gör något nu som många längtar efter. Känner du inte den längtan? Bara de få som du talat med om detta, känner du inte hur de längtat efter att få prata om de här sakerna? Att få tänka i de här banorna? Alla som någonsin tilltalats av Star Wars eller Star Trek, alla som tilltalats om sagor om ett högre syfte, alla känner på sig, längtar och hoppas på att det ska finnas något ”mer än det här”, någon högre mening.”
”Så det är sagor vi håller på med, menar du?”
”Det är en saga som ni lever. Ni lever i en saga, samtidigt som ni skriver den. Det är ni som skriver er saga. Sagan om livet, sagan om er själva. Så skriv den bästa saga ni kan föreställa er!”

”Nu kom jag ändå på nåt jag ville fråga, en sak som jag undrat över – om hur jag tar emot saker av dig.”
”Ja.”
”En del saker från dig kommer så otroligt lätt, känns så självklara. Det känns som att jag ”har det på tungan”, liksom. Och en del saker måste jag verkligen koncentrera mig och lyssna inåt för att uppfatta. Då funderar jag lite över om det är saker som jag ”tänkt ut själv”, det som kommer så lätt. Hur funkar det här?”
”Jag har ju sagt förut att du fungerar som ett filter med mig.”
”Just det.”
”De sanningar (för så upplever du dem) som kommer av sig själva, som du säger, det är kunskaper och insikter som du har internaliserat i dig själv. De är en del av dig. Du skulle ofta kunna säga dem utan att kanalisera mig, för du vet om dem även i ”bara” ditt eget medvetande. Men det gör dem inte mindre till mina ord. Det är mina ord som du har gjort till en del av dig.
De gånger du känner att du behöver lyssna extra noga, det gäller sånt som du inte har full insikt själv om och där du helt och hållet måste fokusera bara på min röst, utan att blanda in något av dig själv – av ditt filter.”

”Nu kom jag på en annan sak som jag ville fråga om också. När jag träffade mina vänner idag började vi prata om änglar och om ärkeänglar. Vi funderade på vad deras funktion är och varför de behövs, när du finns?
Alltså: Finns änglar och varför behöver du i så fall mellanhänder?”
”Änglar finns. De har valt den existensen, till skillnad från att till exempel vara människa. De vill hjälpa er med er existens på jorden. Och anledningen till att de har valt att vara änglar är kärlek. De är guider till er som en kärleksgärning och fantastisk gåva till er. För att de älskar er så mycket. Kommer du ihåg den drömmen du hade när du var tonåring – om ljusvarelserna? Där upplevde du det ju själv. Att när man själv har nått upplysning vill man hjälpa andra att nå till samma ställe. Och när man har nått upplysning är man i kärlek och då vill man – av kärlek – visa vägen och hjälpa andra att göra samma sak.”
”Ja, vad fint! Såklart minns jag den drömmen och det var en underbar tillvaro där. Jag längtade tillbaka något fruktansvärt när jag vaknade.
Så änglar finns inte för att du behöver mellanhänder, utan för att de älskar oss och vill hjälpa oss?”
”Absolut.”
”Men jag till exempel då, jag känner inte att jag kommunicerar med några änglar. Jag har pratat med ett par döda släktingar, annars pratar jag ju direkt med dig.”
”Ja, du har valt att prata direkt med mig. Det betyder inte att änglar inte finns, eller att det inte finns änglar runt dig.”
”Men borde jag inte märka dem då?”
”Det beror på vad du väljer att uppmärksamma och hur du vill kommunicera. Vi har en väldigt härlig och öppen kommunikation nu, som jag är väldigt glad över. Jag har ju också bett dig att fokusera. Och det är ett råd jag kan ge till alla människor – fokusera på en sak i taget och då på det som är mest lustfyllt för dig. Du kan inte göra tusen saker utan att kvaliteten i varje enskild sak försämras för varje sak du lägger till. Känn efter vad som känns rätt för dig och satsa sen på det. Och när det inte känns rätt längre är det bara att byta.”
”Det här med ärkeänglar då – finns de och vad har de i så fall för funktion?”
”De finns också. De är mina högra händer, om du kan föreställa dig nån med många högerhänder… De är totalt upplysta varelser som är så nära mig man kan vara. De har full tillgång till all min vetskap och de har min överblick. Det är deras roll – att ha det stora perspektivet. Man skulle kunna kalla dem för änglarnas arbetsledare. Om man vill vara väldigt jordnära.”
”Men varför behövs de då? Jag kan ju till exempel prata direkt med dig och änglarna har väl tillgång till samma information?”
”Ja, de har tillgång till samma information. Men de är väldigt fokuserade på de människor de har valt att hjälpa. På lite liknande sätt som när du måste koncentrera dig för att få tillgång till kunskap som du inte ”har på tungan”, på samma sätt måste de anstränga sig utöver det vanliga för att få den överblicken som ärkeänglarna har. De måste skifta fokus. Att skifta fokus är en ansträngning för människor och för änglar också. För mig är det ingen ansträngning och så gott som ingen ansträngning för ärkeänglarna.”
”Så änglarna gör det här av kärlek, men inte ärkeänglarna?”
”Mitt älskade barn, sa jag inte alldeles nyss att ärkeänglarna är så nära mig man kan vara? Kan du tänka dig då, att de kanske skulle göra något av kärlek?”
”Haha, ok. Jag tar tillbaka!”

Test på tillit

Samtal med gud 2018-09-28

Jag känner mig ganska nedstämd idag efter ha pratat med 13-åringen som tycker att livet är tungt och inte har lust till något. Jag skulle så gärna vilja kunna föra över lite livsglädje och framtidstro till henne.

”Hej. Jag känner mig ganska sorgsen. Jag vet inte vad jag ska göra med det här.”
”Tillåt dig att vara sorgsen. För att sorgsenhet ska gå över är bästa sättet att ta emot känslan och känna den ordentligt. Om du vill kan du analysera orsakerna till den, men framförallt ska du acceptera känslan, sen kan du välsigna den och låta den gå.”
”Tack. Ja, det löser ju det med min känsla. Men min dotters liv då, jag kan ju inte bara låta henne vara. Jag vill ju hjälpa henne.”
”Om du vill göra saker med henne och lära henne saker så kan du ta med henne i det du gör. När du gör något litet jobb på datorn kan du låta henne vara med och prova och du kan visa hur du gör. Och om ni gör saker för bloggen eller med den utvecklingen så kan du låta henne vara med där också.”
”Tycker du jag ska låta henne läsa bloggen?”
”Nej, det är för tidigt för henne. Men du kan berätta vad ni gör och låta henne vara med i det du gör praktiskt omkring det, så ni gör saker tillsammans och hon kan lära sig nya saker.
Men du måste också ta ett steg tillbaka i vissa situationer och låta henne ta ansvar för sitt liv. Som det ni pratade om igår, att hon också måste vara med och ta beslut som gäller henne själv. Så klart ska du fortfarande hjälpa henne, men hon behöver bli mer medveten om sitt eget ansvar. Även om hon inte alltid är redo att ta det, så är det bra att du för det på tal.”

Jag tar en paus för att prova det gud pratade om igår – att skriva påståenden på lappar och känna vilket som är sant. Jag tar tre likadana lappar och skriver på dem ”Jag tycker inte om min dotter”, ”Jag är likgiltig inför min dotter” och ”Jag älskar min dotter”. Sen blandar jag lapparna så jag inte vet vilken som är vilken. Jag håller handen över varje lapp, blundar och försöker känna in energin. Det är väldigt svårt att känna någon skillnad alls på dem. Till slut väljer jag en och på den står det ”Jag tycker inte om min dotter”! Jag blir både rädd och ledsen och känner mig helt desillusionerad. Jag funderar över om jag kan ha gjort något fel, inte fokuserat tillräckligt, eller vad. Jag bestämmer mig för att försöka en gång till och fokusera ännu mer. Men jag får samma känsla med de nya lapparna med samma budskap. Har väldigt svårt att känna någon skillnad alls. Jag väljer till slut en igen och på den står det ”Jag är likgiltig inför min dotter.”
Nu känner jag mig riktigt knäckt och får verklig ångest. Är allt det här jag håller på med bara ett spratt från min hjärna? Var ingenting av det sant? Jag kan inte få ihop det med att gud tyckte jag skulle prova det här med lapparna och att det sen inte stämmer alls. Om gud föreslår det här som ett sätt vi kan tala med henne och så är svaren helt fel. Då kan ju inget av det jag pratat med gud om stämma. Jag sitter och tänker över allt och mår riktigt dåligt över det. Sen sätter jag mig ner och försöker få kontakt med gud igen. Eller är det min egen hjärna, bara?

”Var inte ledsen.”
”Du sa ju förut att man skulle ta emot ledsenhet och känna den.”
”Ja, men du behöver inte vara ledsen över det här med lapparna.”
”Det funkade ju inte alls för mig! Jag vet inte vad jag ska tro nu. Jag kände nästan ingen skillnad alls på dem och när jag valde så valde jag fel! Hur ska jag kunna förmedla nånting alls till människor? Det här stämde ju inte alls!”
”När du frågade igår så frågade du hur folk kan tala med mig och få vägledning av mig.”
”Ja.”
”Det du skrev på dina lappar nu var ju någonting du redan visste svaret på, på alla plan – kropp, själ och ande. Du behövde ingen vägledning alls i påståendena på lapparna.”
”Det är ju sant. Men borde jag inte känt den lappen som sanningen stod på? Borde jag inte känt den vibrationen eller energin från sanningen?”
”Du kände ju när du skrev påståendena på lapparna. När du skrev att du inte tyckte om din dotter kände du starkt att det inte var sant och när du skrev att du älskade henne kände du att det verkligen var sant. Hade det varit riktiga frågor skulle det i det här fallet ha räckt med att skriva ner det på papper för att veta svaret. Men lapparna hade ingen roll att spela. De var helt neutrala i ditt ”test”. Det enda du testade var ju om du tror att du kan lita på gud.”
”Men jag tycker ändå att det borde ha känts på lapparna. Lika väl som att det kändes att skriva det.”
”När du skrev det var det ett budskap från dig, därför kändes det – rätt och fel. Men lapparna hade ingen roll mer att spela. De hade inga budskap att förmedla. Det var som om du hade skrivit ”asfalt är svart” på en lapp.”
”Så för att prova den här metoden måste jag ha något som jag undrar över på riktigt, något jag vill ha vägledning i?”
”Ja. Och som sagt kan det räcka att skriva ner det och känna efter.”
”Men jag kände ju när jag skrev nu med, fast det var något jag redan visste.”
”Ja. Men som jag sa – något du tänker, säger eller skriver är ett budskap. Det är inte neutralt för universum och därför kände du det. Men lapparna hade ingen funktion mer och var neutrala.”
”Ok. Jag var beredd att kasta hela den här bloggen och min mediala förmåga i papperskorgen idag. Jag är glad att du förklarade. Det känns faktiskt som en riktigt bra förklaring och jag tror inte min hjärna hade kommit på en så bra förklaring. Jag antar att vi är tillbaka till det där med tillit igen.”
”Kan du tänka dig att fortsätta ett tag till med bloggen då?”
”Ja, jag kan nog det.”


Tillägg: Ett par dagar senare pratade jag med Sonja om mitt “experiment” och hon kunde inte förstå hur jag trodde att jag skulle få ett svar på en sån “fråga”. För henne var det rätt självklart att det inte skulle ge någonting.
I efterhand får jag medge att både Sonja och gud är klokare än jag!

Om hur vi kan prata med gud

Samtal med gud 2018-09-27

Idag är det mitt första samtal då gud bokat in en specifik tid med mig för att prata med henne. Jag känner mig riktigt förväntansfull och håller koll på tiden vi ska prata. Förbereder mig och tar fram min meditationskudde och papper och penna, ifall jag ska skriva. Jag inser hur bra det var att vi bokade en specifik tid. Nu prioriterar jag verkligen det här och tar det inte när jag får tid över, efter att jag har fixat med allt som ”måste” fixas.

”Hej, nu är jag här.”
”Ja. Och jag också.”
”Vad bra att vi bokade en tid! Nu har jag ställt in mig på det här sen vi pratade sist.”
”Vill du fråga något?”
”Ja, det var en sak jag tänkt på. Men ville du säga något specifikt nu, när vi bestämde en tid?”
”Vi tar din fråga först.”
”Jo, i vårt senaste samtal sa du ju att alla människor hör din röst på sitt eget sätt. Och jag har tänkt på det där. Jag upplever att många inte känner att de hör din röst alls, fast de vill. Hur är det? Har du några råd att ge hur vi ska lyssna på dig och höra dig tydligare?”
”Du tycker ju att du hör mig tydligt, med ord i ditt huvud.”
”Ja, absolut. För det mesta.”
”Men det finns tydligare kommunikation än så. Känslor är tydligare än ord, till exempel.”
”Ja, jag känner ju ofta känslor samtidigt som jag får ord av dig.”
”Och det är då du vet vilket som är sant och vilket som är min röst. Det är gamla sanningar som gäller fortfarande. Det ni kallar ”samvete” och ”magkänsla” är er själ som talar till er – och jag igenom den. Det är känslor som ni kan lita på.”
”Men alla känslor är väl inte du? Det finns väl andra känslor också?”
”Ja, visst finns det andra känslor. Ni kan ha känslor som ni upplever som lustfyllda, som inte kommer från mig eller er inre röst. De har ofta sitt ursprung i ett begär, något ni längtar efter eller är beroende av. Det kan finnas känslor som ni upplever som att ni ”reagerar med ryggmärgen” med rädsla eller avsky mot något. Dem skulle man kunna förväxla med magkänslan, men de beror ofta på tidiga trauman eller obehagliga upplevelser – från barndomen eller tidigare i livet. Ofta gör de att man undviker saker eller snabbt dömer dem som dåliga eller inte önskvärda. Det är inte heller en känsla från mig.”
”Och hur kan man skilja på vad som är vad?”
”Det kräver att ni lyssnar inåt, lyssnar ärligt och öppet. Det kan vara svårt att höra eller känna skillnad ibland. Men ju mer ni fokuserar, tar er tid och vänjer er att lyssna inåt, desto lättare kommer ni få att skilja min/er sanna röst från annat. Jag talar aldrig med ”tordönsstämma”, som vissa hävdat. Jag vill inte tränga mig på er, utan talar bara tydligt till den som vill lyssna. Eller rättare sagt, jag talar hela tiden, men ni hör mig bara om ni vill lyssna på mig. Därför krävs det vilja och fokus för att höra mig. Det märker du ju själv också. Nu när du verkligen fokuserade på mig idag och till och med stängde av din mobiltelefon helt och hållet – visst hörde du mig bra då?”
”Ja, det känns verkligen tydligt idag.”
”Därför är det viktigt att ni tar er tid och att ni är i stillhet. Det finns mycket som distraherar i era dagliga liv och många upplever det som svårt att hitta tillfällen att vara ostörda. Det är därför många kan uppleva att de kan känna mig bättre när de är i naturen. Där finns en annan stillhet och det är lättare att fokusera bara på en sak. Det har jag ju sagt till dig många gånger innan vi börjar prata, att du ska stilla ditt sinne. Det är avgörande för att höra mig tydligt – att du inte har tusen andra tankar i huvudet. Fokusera.”
”Har du några konkreta tips då, hur folk ska göra för att höra dig, eller få svar på frågor?”
”Försök att få till att ni hittar en stund då ni kan vara för er själva. Skogen eller naturen är ett bra ställe. Många arbetsplatser har vilorum som man kan vara ostörd i, om man har svårt att kunna vara ifred hemma.”
”Ok. Och när man är ostörd, hur får man kontakt med dig?”
”Antingen lyssnar du bara inåt och ser om du hör eller känner något efter ett tag. Många tycker det är lättare att ha något specifikt att fråga om för att höra mig. Du, till exempel.”
”Ja, det är sant. Det är lättast för mig när jag har frågor.”
”Om du har något du vill fråga om, eller ett problem du vill ha lösningen på kan ett praktiskt sätt vara att du försöker komma på ett par, tre alternativ eller svar på frågan. Du uttalar dem eller tänker på dem, ett i taget, och känner efter inom dig när du säger dem. Det som känns mest rätt är mest rätt.”
”Bra, det var ju väldigt konkret. Har du något mer handfast sätt?”
”Du kan skriva ner svar, eller påståenden, på lappar. Se till att du är i stillhet och håll handen på en lapp i taget. Den lappen där du känner starkast positiv energi eller vibration är den som är mest sann för dig.”
”Wow, funkar verkligen det?”
”Du kan prova själv och se vad du tycker.”
”Spännande, tack.”
“Har du ännu fler råd, om man tycker att man har svårt att höra dig?”
“Som jag sa, så kommunicerar jag inte bara genom ord i huvudet. Men inte bara med känslor heller. Faktum är att jag kommunicerar med er precis hela tiden. Lyssna på nästa sång du hör, nästa artikel eller bok du råkar läsa, nästa samtal du har med en vän. Var uppmärksam och närvarande! Är det något speciellt du fastnar för eller något som tilltalar dig? Lita på att det är din själ och i förlängningen jag, som talar till dig.”
“Tack, vad fint. Nu måste jag ta en paus och skriva ner det här. Jag vill inte glömma bort det.”
”Jag hjälper dig att komma ihåg.”

Efter att jag skrivit ner vår första dialog sätter jag mig på meditationskudde igen.
”Så, ville du säga någonting nu?”
”Jag vill bara ge dig min kärlek.”
Jag får en så underbar känsla av kärlek och känner mig helt fridfull och uppfylld.
”Känner du nu? Känslan.”
”Ja. Underbart! Åh, jag älskar det här. Du får mig att känna mig så fantastisk! Som att jag kan klara av vad som helst, som att allt är bra precis som det är just nu. Jag tänkte på att det var massa saker jag skulle göra idag för att jobba vidare med att sprida våra samtal till andra, men jag vill bara vara kvar här med dig, tror jag.”
”Din och min relation är det viktigaste. Det är underbart och viktigt det ni gör alla tillsammans nu och det ni kommunicerar med varandra. Men vår relation är det viktigaste. Det säger jag också till alla som läser det här: din och min relation är det viktigaste. Andra saker och andra människor är självklart viktiga också, men allt det blir automatiskt bra om vi har en bra relation. Det är det som det syftar på i bibeln, där det står ”Sök först guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. ””
”Ja, det har du sagt till mig förut, just om det bibelcitatet. Eller så har jag tänkt det själv. Jag har ju till och med sjungit det själv i kyrkokören. Jag blir lite förvirrad. Du har ju alltid samma referenser som jag! Du drar liksom aldrig fram något citat ur bhagadvad gita när du pratar med mig.”
”Det du förmedlar av mig är filtrerat genom dig. Du är inte ett vitt papper eller en anonym telefonledning som jag talar igenom.”
”Nähä. Men visst finns det andra, som kanaliserat dig på ett annat sätt, där din röst låter helt annorlunda än deras?”
”Ja, det finns de som valt att förmedla mig på ett sånt sätt. Men du har valt att ha en stor del av dig med i mina budskap. Att tolka mig genom dig.”
”Vet du, det får mig faktiskt att älska mig själv lite mer.”
”Precis.”

”Och nu vill jag avsluta med att säga igen till alla här: fokusera på att lyssna på mig i ditt inre.”

Om att kanalisera del 2

Samtal med gud 2017-05-31

Vi pratar vidare om sessionen med Sonja, jag visualiserar hur jag tror att den kommer gå till. Kommer jag ställa frågor till henne? Vill gud säga någonting själv till henne också, utan att hon frågar. Gud säger att hon vill det. Jag känner mig fortfarande lite nervös över det hela. Tänk om allt det här bara är inbillning och röster i mitt huvud? 
“Ja, tänk om det är det – var skulle det innebära?” frågar gud.
“Det skulle innebära att jag är rätt bra…”
“Ja”, säger gud. “Det skulle innebära att du är jag. Och det är ju inte så pjåkigt.”
Gud ger mig så mycket kärlek och ljus och visar alla som är där omkring henne (bland andra min farmor) och säger “Vi är så glada över att du gör det här och har börjat gå den här vägen. Och DU är så glad över det. Det är ju vad du vill. Om du visste hur stolt jag är över dig. Och hur mycket jag älskar dig.”
Jag känner verkligen hur mycket gud älskar mig och plötsligt drabbas jag av en sån hemlängtan att jag börjar gråta. Jag saknar att vara riktigt ihop med gud, på det där självklara, totala och lätta sättet. 

Gud pratar mer om hur roligt vi ska ha tillsammans och hur exalterad han är över vad vi ska göra. Och så tittar han på 13-åringen och säger “och allt hon ska göra”. Vi tänker tillsammans på när jag var på habiliteringen idag och jag tog upp 13-åringens sneda rygg och sa till sjukgymnasten att en sätt att motivera henne att träna kan vara att säga att hon ska slippa en operation i framtiden. 
“Det är inte någon motivation. Något som bygger på rädsla kan aldrig vara motiverande på riktigt.”
“Nej, jag känner ju att du har rätt, det kändes inte riktigt bra redan när jag sa det.”
Gud visar mig allt roligt och fantastiskt 13-åringen kommer göra i sommar. “Ni gör så mycket rätt med henne nu. Hon märker det och vågar släppa fram sin egen lust och vilja.”